Vi hade hyrt skidor och hela klabbet, krängt på oss allt, fixat liftkort, åkt lite.
Sedan var det dags för akut snabblunch; var sin grillad med bröd.

Detta utspelade sig vid den tiden då termometern visade minus 26, stolsliften stod stilla och man fick vara jäkligt glad att man inte satt i den när den stannade. 

Jag betalar, trixar ned plånboken, knör in drickorna i fickorna, på med handskarna, redo för en grillad i varje.
– Bara ketchup, säger jag.
– Den är slut, säger tanten i luckan.
– Va! skriker jag, hjälmdöv och säker på att hon skojar.
– Ketchupen är slut.
– Jaha… Det kanske ni borde sagt innan… Ingen unge vill väl ha korv utan ketchup, säger jag.

Ryktet går i kön, smålänningarna blir arga, en unge lägger sig på marken och grinar.
Jag tar korvarna ändå, pjäxar iväg till sonen som inte vill ha.
Pjäxar tillbaka, kön är upplöst.
– Ge mig flaskan så klämmer jag ut själv, hojtar jag.
Hon pekar på ketchupmojängen som hänger i taket, ruskar på huvet.
Pjäxar till sonen som ruskar på huvet.
Dynamiten håller på att antändas.
Pjäxar tillbaka.
– Ta loss den! hojtar jag inifrån min hjälm och pekar mot mojängen i taket.
Hon ruskar på huvet.
– Då tar du tillbaka den här korven! Och sätter upp en skylt att ketchupen är slut! Och jag ska ha pengarna tillbaka!!!

Det fick jag ju. 25 pix.
När jag några dagar senare vågade mig fram till kiosken hade ketchupleveranserna till Dalarna åter öppnats.
Puh. 

Ketchupen kan ta slut även för den bäste. Och hemma hos mig.