14.00 Skrattade hysteriskt åt en av de bloggar som visades under ”Senaste blogginläggen” på Aftonbladets startsida. Anna trodde jag hade blivit galen och moonwalkade bort härifrån.

14.03 Ringde upp Eva Rusz, vår relationsexpert, och pratade med henne om loooooove.

14.30 Gick in på Läkare utan gränser och skänkte 233 kronor. Som tur var tog de kort. Visa-kort.

14.35 Godkände en kommentar här på bloggen.

14.36 Fick ett mejl: ”Snygg tröja!”. Svarade: ”Stör ej, jag jobbar för Haiti. Men tack ändå.”

14.37 Skrev ut en artikel som ska publiceras på nätet imorgon. Det tog typ en halvtimme.

VAD GJORDE NI?

Vi ska skriva om kärlek på… senare dar.
Men det är svårt att prata om. Inte om kärlek. Men om åldern.

Det är ju en skymf att kalla folk för äldre. Trots att det är något relativt, inget absolut. Som gammal.

Medelålders är vagt och därför kanske bra. Ingen vet riktigt vad det betyder.

– Det känns som mina föräldrar varit medelålders så länge jag känt dem, funderar Lina.
Och då snackar vi ändå typ 28 år.

På min sida av den här skrivbordsgruppen vill vi skjuta upp medelåldern så långt som möjligt.
Åtminstone till 47, vilket jag läst i en viss tidning är vad folk i genomsnitt menar med medelålders.

Men Wikipedia levererar detta dråpslag:

Medelålders syftar på personer som varken kan sägas vara gamla eller unga. (…) Oftast menas dock personer i 40-, 50- och 60-årsåldern.

Bah! Wiki-vadå?
Vi konsulterar Nationalencyklopedien:

 

Jaaa… Vad tror ni – kulmage eller 40+?

Kommer tillbaka från lunch med sleepless kollega.
Studerar Annas graf.
Jag verkar vara ett medvetslöst unikum (peppar, peppar).
– Det här ser inte bra ut, Anna! säger jag.
– Men så där sover ju folk! säger Anna.
– Herregud min graf skulle se ut så här, säger jag och ritar i luften.
– Rita en skiss, säger Lina.
Men då slår det mig att jag la en sekreterare under lakanet vid kudden igår kväll när jag gick och la mig. En fiffig liten app.
Och resultatet blev den här skissen:

Fotnot: Detta var en natt då jag inte brädade Anna och tog hennes pojkvän Rolf Lassgård ifrån henne. Som natten före. Inte heller rånade jag banker, snodde en polisbil och gick totalt shopliftning-bananas i en prylaffär. Som förrförra natten.

Jag har skrivit tidigare om vår heta kärlek till de iPhones vi fick i våras. Nu har jag börjat kombinera den med ett annat populärt samtalsämne på Wendela, nämligen hur vi sover. Om vi somnar tidigt eller sent, väcks mitt i natten och i så fall av vad, drömmer konstiga saker, om dagsformen är pigg eller trött… Det finns mycket att säga om sömn!

Hur som helst, jag har nu laddat ner en liten app i min telefon, som visar min sömn svart på vitt. Man tar helt enkelt med sig telefonen i sängen (jag har den under lakanet vid kudden) och så registrerar den hur jag sover, baserat på hur jag rör mig. Teorin är att när man sover djupt rör man sig lite, för att sen sprattla runt mer och mer när man närmar sig vaket tillstånd.

Sen kommer jag till jobbet och visar Lina nattens graf. Hon är F-A-S-C-I-N-E-R-A-D.

Här ser ni hur jag sov i natt. Sov lite lättare och drömde fram till 02, vaknade till, somnade om och rasade ner i djupsömn, tills strax efter 05. Sen hade jag ställt väckarklockan fel och väcktes en timme innan det var dags, men somnade om.

Kom inte och säg att det inte är spännande!

PS. Ja, jag vet att man ska/kan använda appen som väckarklocka; den väcker dig då under de 30 min innan den tid du har ställt in, då du sover som lättast. Men jag vill ha ett exakt uppvaknande och använder därför min vanliga väckarklocka. Det är grafen jag vill åt. DS

I gallerian som vi blickar ut över när vi jobbar finns en stor butik som säljer manskläder; vi brukar kalla den för mansbutiken helt enkelt.

I mansbutikens fönster har jag noterat ett nytt plagg, som jag faktiskt inte har sett förut: en mockasin för vuxna män. En mansmockasin, helt enkelt. De skyltas som ”cozy shoes” men mig lurar de inte – jag gick på lekis på 70-talet och känner igen en mockasin när jag ser en.

Gudarna ska veta att det här inte är någon modeblogg men mansmockasinen gör mig lite tveksam. Är det dessa som svenska män ska tassa runt i våren 2010? Vad ska de ha till? Jeans? Eller mjukisbyxor? Eller ska det vara en brutal stilkrock – chinos?

Är du sugen kan de bli dina för 395 kronor.

Vi säger hej till fem miljoner unika besökare!!!

Vi trodde att vi skulle göra jubelbilden komplett, Lina, T och jag.
Frågan är om vi ens syns.
Men det är tanken som räknas trots allt. 

Vi gör ett experiment. Sex godisbitar ligger på Cecilia skrivbord. Lång historia – de är iaf till Cecilia. Men också ett test av den emotionella intelligensen hos våra kollegor.

Det hela började i fredags.

Nyhetschef Robban t ex är sjukt sugen på den salta skallen. Dreglar praktiskt taget över C:s bord. Men han klarar det.
Självklart. Han är en god människa.

Sedan kommer en pappersreporter med händerna i byxfickorna släntrande.
– Och hur har vi det borta i högprestigehörnet? hojtar han.
Chefen och Anna svarar något, som alltid glada och trevliga.
– Är ni så jävla dumma så ni inte hör ironin?! undrar pappersreportern.

Sen tar han en godisbit från Cecilias bord.
En chokladöverdragen skumbanan.
MOAHAHAHAAAA!!!!

Idag måndag får vi se om det finns fler såna bland oss.
Vilket jag starkt betvivlar.

Och resultatet: FEM BITAR KVAR!

Plötsligt händer det.
Jag upptäcker en finn-liknande grej på hakan. När några slinker av på plan 6 lutar jag mig fram mot hisspegeln och klämmer lite.
Först när hissen stannar på plan 7 inser jag: jag är inte ensam i hissen.

Jag har helt enkelt vänt ryggen åt två personer.
Som om de inte fanns.
SOM OM DE INTE FANNS.

– Vet ni vad? säger jag efter träning och lunch. Vet ni vad jag gjorde idag?
Jag bekänner att jag klämde finne i hissen. Dom skrattar.
– Men vet ni vad det värsta är? Vet ni vad DET VÄRSTA är? säger jag.
Och så berättar jag om människorna i hissen.
– Blogga inte om det här! ropar Lina.

Det kändes som en kanonidé i måndags på vårt redaktionsmöte.
Igår kändes det okej, dock mindre ju längre dagen led.
I morse var det en katastrof:
Jag skulle träffa en expert på daytime dating, en pick up-artist, en dagsljuscasanova.
BRRR.

– Vi ses – kanske – sen, sa jag när jag som ett lamm på väg till slakt lämnade redaktionen.

Nu känns det bara BRRR för att det är fucking freezing i Stockholm.
– Everybody here keeps going on about how cold it is, I thought you guys were used to it, säger casanovan när vi ses i baren på Anglais.
– But you know, sometimes it’s summer here, säger jag.

Jo, för han var ju självklart supertrevlig. What else.
Och vädret funkar alltid som öppningsreplik.
Han skulle dock behöva jobba på sitt handslag.
Det var lite slappt.

På lördag kan ni läsa hans bästa tips här på sajten – vare sig ni letar efter en fru eller ett ligg mitt på blanka dagen.

Glöm inte den gyllene scarfen när ni raggar på dagen.