Vi halvdagskonfererade igår. Eftersom slutet på kvällen var lite oklart på förhand hade många av oss dragit på en ett-snäpp-finare-än-vardags-topp och förberett oss på en eventuell öl efteråt.

Jag kom hem klockan nitton och tjugotre så nu var det ju inga stora avslöjanden eller spännande festhistorier jag skulle förtälja i det här blogginlägget. Däremot måste jag ta upp en annan sak jag kom att tänka på när jag krängde på mig den halvtransparenta toppen under två stickade tröjor:

I lördags var jag tillsammans med min goda vän och vapendragare i ett stort och fint förortscentrum för att leta födelsedagspresent åt en tredje fin och nyligen åldrad vän. Vi spanade med ena ögat efter fina presenter, och med det andra efter 149-kronorsplagg som vi eventuellt skulle kunna köpa åt oss själva och bära på kvällens kalas.

Men vi tog oss själva på bar gärning, skulle man kunna säga. Alla dessa plagg som man köpt en lördagseftermiddag, ofta på rea eller bara i största allmänhet billiga, med motiveringen ”jag måste ha något att ha på mig i kväll”. Handen på hjärtat – har man någonsin använt dem igen? De är fina den kvällen, för att de är nya, men redan dagen efter känns de förbrukade och man synar den billiga paljettbeklädnaden och frågar sig själv ”hur tänkte jag nu?”.

Otroligt omiljövänligt, oekonomiskt och onödigt.

Lösning: Missmatcha och tvångsanvänd. Hela den här veckan har jag därför, med mer eller mindre lyckat resultat, burit gamla jag-måste-ha-något-att-ha-på-mig-i-kväll-toppar och kjolar som återuppstått efter månader i garerobens mörkaste vrå.

Och igår fick jag fyra, FYRA, komplimanger för min gamla partytransparenta 2006:a. Med gott samvete kunde jag se förvånad ut och svara;

– Äsch, den här gamla trasan.

Ännu ett plus med tvångsåteranvändningsmetoden: Ni slipper brottas om samma plagg. (Foto: Colourbox)