Idag skulle jag skriva om sms-flirtande.
Jag och C började prata om hur det gick till back in the real old days när man inte hade kille, pengar, mobiltelefon eller vett i skallen.

– Monica, du som inte är så gammal, vet du hur telefonerna såg ut förr i tiden… med en lur…? hojtar C samtidigt som jag demonstrerar min bordstelefons lur för dagens ungdom.

Ja fy fasen, det var tider. C la en tioöring på luren och om den hade ramlat ned så hade telefonen ringt. Då ringde hon och kollade med mamsen. Om det inte var hon som ringt kunde man dra slutsatsen att det var Han. Otroligt vetenskapligt.

Jag levde till och med utan telefon ett tag. Då blev det till att skicka kusin A till Järntorget för att fiska upp en kille när jag råkat dubbelboka. Kusin A gav mig mördande blickar. Annars var det bara festligt.

Ja fy fasen det var tider. En annan vän skulle få dambesök som kom så punktligt så vännen i fråga råkade vara på ica och handla grejer till den planerade middagen. Det hade kunnat bli livslång kärlek. Men damen blev så inutåhelvete förolämpad av att ingen öppnade när hon stod där och plingade på så det blev ingen kärlek.

Nuförtiden är det ju ingen sport. Inga missförstånd, inget han-ringde-inte-eller-har-han-ringt-medan-jag-var-ute? Nu kan man styra sitt öde, inte skylla på sjabbel eller brev som kommit bort på posten.
Och hur spännande är det då?