Välläst snackis på Wendela idag – killsorterna som tjejer tänder på i smyg. Sitter här med pastasalladen i högsta hugg och väntar på att kommentarerna ska börja droppa in. Det brukar de göra.

Som för ett tag sedan, när vi skrev om att glömma den rätte och nöja sig med Mr Good enough. Många (jag med) håller med om att det är synd att gå runt och känna eller tänka att man ”nöjer sig”. Samtidigt tycker många att kraven på en potentiell partner ofta är helt orimliga. Bland både killar och tjejer, ska tilläggas, vi är nog ganska jämställda när det kommer till de där kraven.

– Nej jag har inga speciella krav, bara han är snäll och ärlig. Sedan får han gärna vara hantverkare förstås, så vi kan jobba med 1700-talstorpet jag tänker mig att vi ska bo i, och musikalisk så han kan sjunga med våra framtida ungar och kanske skriva en och annan kärlekslåt åt mig. På vår årsdag kanske, eller jag vet inte. Och skäggstubb, jag älskar skäggstubb, kanske en manlig fast inte för farlig tatuering på skuldran, avslappnad men snygg klädstil förstås (marinblått är snyggt!), och gröna fingrar och en begivenhet för det italienska köket och ljusa ögon och en snygg bil och gilla sport fast inte för mycket och.. Men alltså, jag har verkligen inga krav, när den rätte gör entré bara VET man det.

Vi pratar om det där ibland (läs: ofta), kompisarna och jag. Hur man vet, och vad som är rätt och rimligt att önska sig eller leta efter. Hur gör ni? Hur vet ni? Har ni någon kravlista?

Jag frågar Monica vem som är hennes drömkille och hon ler och svarar: ”Alltså, jag är jävligt nöjd.”

Alla ovanstående funderingar framstår plötsligt som helt onödiga när det kan vara så enkelt.

”Åh, snickare minsann, intressant. Och hur skulle du beskriva ditt förhållande till din mamma?”