Det är något slags dubbelgångarfest på Facebook.
Int jag vet var det kommer ifrån.
Men det var kul med kollegan som fått höra att han var lik Oscar Wilde, Tony Zoulias och – under sin page-period – Per Gessle. Sicket gäng.

Själv ser jag så opersonlig ut så jag kan sammanblandas med valfri människa.
Jag har t ex haft chansen att leka smart webbutvecklar-tjej och webbfeature-chef här på jobbet genom åren.
Men jag har låtit möjligheterna gå mig förbi.

Och i Solna centrum år 2000, slank jag in på biograf Skytten för att lyssna på Anna Mannheimer. Jag hade en barnvagn med en nyföding parkerad utanför och ställde mig innanför dörröppningen.
Men Anna M var försenad på grund av trassel med tåget från Göteborg och arrangörskvinnorna stod just och uppehöll publiken.
– Men nu tror jag bestämt att Anna har kommit…? säger tanten och tittar på mig.
Jag ser alla huvuden vridas mot mig och jag skakar ivrigt på huvudet och gör en sån där skära-av-sig-halsen-gest.

Men – tänk om jag bara gått upp på scen och lekt Anna Mannheimer!

Jag har rätt dialekt och vid den tiden samma frisyr (eller brist på). Publiken hade bara trott att hon hade en dålig dag.
Och sedan när The Real Anna M kom, skulle jag bara säga:
– Eh.. Ursäkta, men jag måste faktiskt gå nu. Jag har en bebis som väntar på mig här utanför.
Och Anna skulle ha sagt:
– Don´t go, du kan bli min stand in i Stockholm. Så kan jag jobba dubbelt.

Ah, det hade kunnat vara något.
Jag hade tagit huvudstadens galor och premiärer medan Anna ostört kunnat jobba och leva i Gbg.
Det hade varit win-win. Eller win-lose, vem vet?