Idag skulle jag skriva om sms-flirtande.
Jag och C började prata om hur det gick till back in the real old days när man inte hade kille, pengar, mobiltelefon eller vett i skallen.

– Monica, du som inte är så gammal, vet du hur telefonerna såg ut förr i tiden… med en lur…? hojtar C samtidigt som jag demonstrerar min bordstelefons lur för dagens ungdom.

Ja fy fasen, det var tider. C la en tioöring på luren och om den hade ramlat ned så hade telefonen ringt. Då ringde hon och kollade med mamsen. Om det inte var hon som ringt kunde man dra slutsatsen att det var Han. Otroligt vetenskapligt.

Jag levde till och med utan telefon ett tag. Då blev det till att skicka kusin A till Järntorget för att fiska upp en kille när jag råkat dubbelboka. Kusin A gav mig mördande blickar. Annars var det bara festligt.

Ja fy fasen det var tider. En annan vän skulle få dambesök som kom så punktligt så vännen i fråga råkade vara på ica och handla grejer till den planerade middagen. Det hade kunnat bli livslång kärlek. Men damen blev så inutåhelvete förolämpad av att ingen öppnade när hon stod där och plingade på så det blev ingen kärlek.

Nuförtiden är det ju ingen sport. Inga missförstånd, inget han-ringde-inte-eller-har-han-ringt-medan-jag-var-ute? Nu kan man styra sitt öde, inte skylla på sjabbel eller brev som kommit bort på posten.
Och hur spännande är det då? 

Vi smög upp på plan 6, mest för att T just köpt en stegräknare och han behöver verkligen få några fler steg räknade.
Och – hoppsan! – där uppe bjöds det på bröllopstårtor för att fira bilagan Brud & bröllop.

Ni har säkert hört ryktet att jag har sagt bajskorv idag.
Kolla här.
Det stämmer. 

Igår lärde jag mig att bota hicka.

Idag har jag lärt mig mer om Bibeln. T ex hade jag noterat att den hela tiden kommer i nya uppplagor, ofta nyutgåvor. Nu senast med Charlotte Kalla på omslaget.

Så jag frågade Gud på Sportbladet om det är en Bibel för att deras läsare brukar svära när dom lägger handen på den (det vet man ju hur sportbladet-läsare är, grova i mun och så).

Men nej, svaret var mer komplicerat än så:

”
hej, helena
allt grundar sig på att mormor kom till affären och såg den feta ostidningen
då utbrast hon ”herran juhmala, pappi prästi hevonen hästi”
” 

Ahh. Från klarhet till klarhet.
Tack, alla.
Amen. 

– Nej, nu får det banne mig vara nog!
Plötsligt kommer bitr nöjeschefen med en låda under armen och en för veckan ny frisyr.
Det är det här Dolph-slöseriet hon har tröttnat på.
Nu ska vi alla bära dessa knappar så att Dolph får vara med i delfinalerna fram till finalen.
Vi snackar alltså schlager.

Jag tänker att jag kan alltid bära knappen för att bli påmind om det vår hus-boxningscoach Lama kallar ’fighting stand’.

Alltså när man sparkar någon så ska man inte flaxa med armarna. Utan alltid skydda hakan. Alltid.

Tack, Frida. Tack, Dolph.

Ysch-ysch! Och fighting stand!

Nämensåatte.
Som alla kanske förstått men inte insett vidden av så har Anna lämnat Wendela.
Hon tar en paus på ungefär ett år.
Istället för vårlökar ska hon under ett år svinga klubban som journalistklubbens ordförande.

MEN VAD GÖR HON PÅ DAGARNA DÅ?

Jag snek förbi hennes Room With A View (över slakthusområdet) för att skaffa bildbevis.

Visst ser hon executive ut?

”– Amen då säger vi så… Näää det är redan klubbat… Aaa det gjorde jag medan vi pratade… Mmmm kan klubba en gång till om du vill, inga probs, det är bara roligt… ”

Lökarna ska vara små i vår, skrev vi igår.
En skämtsam rubrik på ett ämne som man kan tycka vad man vill om.
Personligen tycker jag det är synd att operera friska och normala kroppsdelar.
Men faktum i det här fallet är att de som opererar brösten generellt väljer mindre inlägg än för tio år sedan.

Sedan kom det ett mejl från K:

””Lökarna ska vara mindre i vår.” skriver du. Jag hade mardrömmar i natt. Skulle det drabba män med rejäla don vore det katastrof, åtminstonde för mig. Mina kvinnor skulle protestera ”högljutt” De älskar denna guds gåva.

Med vänlig hälsning
K”

Hmmm, vilka lökar ska man välja? Allium har stora lökar. Kanske får det bli snödroppar och krokus…

Igår blev en oplanerad tema-tv-kväll med Biggest loser och Du är vad du äter.

Det har sagt en del beskt om den låga driften som gör att vi gillar att se tjockisar tvingas springa. Eller hur barska tanter som lär folk att städa toaletten eller uppfostra sina ungar. Eller arga snickare som läser lusen av folk som inte ids renovera sina ruckel.

Och nu kör dom trailers för program där både hundar och deras ägare ska tas i upptuktelse.

Ok att man är lite självgod när man ser Biggest loser.

Men nånstans känns allt så intolerant.

Som att alla verkligen vill bo i topprenoverade hem med fondväggar men utan personliga saker, vara slanka och starka som Blossom Tainton och ha kammade barn som säger tack för maten.

Som att något annat val i livet inte finns.

Och som att den fria viljan inte vill något annat än samma som alla andra.

Ska alla original utrotas? Och är det de kommersiella tv-kanalerna som tagit över ansvaret för oss medborgare sedan Socialstyrelsen slutade med brödkampanjer?

Och vad är nästa steg? Att det kommer in en plastikkirurg på Aftonbladets redaktion och börjar skrika åt mig för att jag inte gör något åt ringarna under ögonen?

Bring him on!

Men tyvärr, den dagen plastikkirurgen kommer hit är jag långt härifrån.

Kanske i en öken där en Anna Skipper-kopia jagar mig med ett hundkoppel.

Eller kanske är det jag som samlat ihop världens alla fitness-gurus och trycker ner deras plyten i baljor med chips och flottigt bacon. Now eat this!

Sveriges befolkning år 2050. Vi söker deltagare till dokusåpan ”Ren garderob”. Det är ett led i att få bort hemmastickade, gamla och andra allmänt fula kläder från landets gator. Deltagarnas samtycke ej nödvändigt. Hälsningar från framtiden.

Vi halvdagskonfererade igår. Eftersom slutet på kvällen var lite oklart på förhand hade många av oss dragit på en ett-snäpp-finare-än-vardags-topp och förberett oss på en eventuell öl efteråt.

Jag kom hem klockan nitton och tjugotre så nu var det ju inga stora avslöjanden eller spännande festhistorier jag skulle förtälja i det här blogginlägget. Däremot måste jag ta upp en annan sak jag kom att tänka på när jag krängde på mig den halvtransparenta toppen under två stickade tröjor:

I lördags var jag tillsammans med min goda vän och vapendragare i ett stort och fint förortscentrum för att leta födelsedagspresent åt en tredje fin och nyligen åldrad vän. Vi spanade med ena ögat efter fina presenter, och med det andra efter 149-kronorsplagg som vi eventuellt skulle kunna köpa åt oss själva och bära på kvällens kalas.

Men vi tog oss själva på bar gärning, skulle man kunna säga. Alla dessa plagg som man köpt en lördagseftermiddag, ofta på rea eller bara i största allmänhet billiga, med motiveringen ”jag måste ha något att ha på mig i kväll”. Handen på hjärtat – har man någonsin använt dem igen? De är fina den kvällen, för att de är nya, men redan dagen efter känns de förbrukade och man synar den billiga paljettbeklädnaden och frågar sig själv ”hur tänkte jag nu?”.

Otroligt omiljövänligt, oekonomiskt och onödigt.

Lösning: Missmatcha och tvångsanvänd. Hela den här veckan har jag därför, med mer eller mindre lyckat resultat, burit gamla jag-måste-ha-något-att-ha-på-mig-i-kväll-toppar och kjolar som återuppstått efter månader i garerobens mörkaste vrå.

Och igår fick jag fyra, FYRA, komplimanger för min gamla partytransparenta 2006:a. Med gott samvete kunde jag se förvånad ut och svara;

– Äsch, den här gamla trasan.

Ännu ett plus med tvångsåteranvändningsmetoden: Ni slipper brottas om samma plagg. (Foto: Colourbox)

Halvdags avspark. Det var 2.0 av det mesta, processer och prioriteringar. Stapeldiagram och visioner. Jag insåg att jag missat tekniske chefens traditionella årskrönika. Väntar tills den kommer i pocket. Och nu mingel och cluster.