Det finns en citat som jag läst på massa olika ställen:
”Om jag nån gång ser en leende joggare ska jag överväga saken.”

Igår hade jag nån slags nystart i årets hittills mediokra löparsäsong. Så jag tänkte ta kål på det där citatet en gång för alla och löpa med ett introvert saligt leende på läpparna.

Efter tre kilometer hade jag inte mött nån.
Sedan mötte jag en bister medsyster i reflexväst and the lot.
Sedan mötte jag en stavgångare.

Vänta nu! Stavgångaren såg närmast förbannad ut. Inte skuggan av ett leende. Alltså måste stavgång gå bort.

Sedan tänkte jag på skidåkarna i OS. Säga vad man vill men lyckliga såg de inte ut (förrän vid eventuellt segergrin). Så bort med skidåkning. Och alla andra idrotter med för den delen. Tänk tennis, tänk fotboll, tänk höjdhopp. Fan va dom inte ler.

Och förresten, har ni nån gång åkt rusningstrafik i stockholm med omnejd och sett en leende medtrafikant (hm, mottrafikant)? Nej, idel sura miner. Så köra bil får man sluta med.

Och har ni satt er fot på en tunnelbana? Om blickar kunde mörda… Går fetbort.

Det hela slutade i alla fall med att jag sprang omkring och såg sur ut. Ingen idé att göra sig till.
Men på insidan skrattade jag HELA VÄGEN.

HAHAHAHA!