– Men tänk om dom kastar suddigummin på mig…!!!
– Jag tror inte någon vågade kasta suddigummin på dig, Helena, säger nya Chefen.

Nej, kanske inte. Eller så vågade dom, fast jag minns inte att någon gjorde det.
Jag minns egentligen ingenting dåligt alls från högstadietiden. Mest en del roliga episoder och däremellan ganska mycket leda och tristess. Och en vag obehagskänsla och känslan av att befinna sig på fel plats.

Jag hade behövt en livscoach, men det fanns inte på 80-talet tror jag. Och jag träffade inte någon.

Om mitt vuxna jag kunde coacha mitt högstadiejag skulle jag säga att man får vara ett barn när man 14, även om ens klasskamrater håller på att bli vuxna, och att man ska inte försöka göra sig sämre än man är. Och att man inte ska slarva eller tappa bort vänner som man tycker om.

Och så skulle jag visa en piratkopia av Fucking Åmål som jag smugglat med mig från framtiden, hehe.

Jaja. Det ska bli roligt. Hoppas jag.