Handen på hjärtat: Har ni någon gång sett någon ni känner till exempel i vimlet på stan eller i mataffären – och fått en impuls att gömma er? Och dessutom gjort det?!?!

Snälla säg ja.

Vi pratade om detta, jag och fröken T, hon är extremt pålitlig när det gäller neurotiska och corny ticks man har. Hon tycker att dom är helt normala.

– Varför?! säger ja. Ibland är det ju folk man gillar och verkligen vill prata med!
– Jag vet. Men så gör alla, tror du inte?
– Nej, jag tror att det bara är typ jag och typ du.

Det är så konstigt, detta. Och vet ni vad det värsta är? Vet ni vad det värsta är?

Jo, det är att en dag kommer man impuls-huka bakom hyllan med tamponger eller nåt och så kommer det NÅN ANNAN man känner OCH SER EN.
Och då säger man:
– Nämen hej. Här står jag i ryggskottsposition och memorerar innehållsförteckningen på OB Fleur.
– Jaså, ketchupvecka – igen?
(Eller ännu värre, om typ tio år: ”Behöver du fortfarande sånt!?”) 

Eller så tänker man vafan, nu får det vara slut på lögnerna och säger:
– Ssch, jag gömmmer mig…!

Nej, jag vet inte. Jag ska öva mig på att inte impuls-gömma mig. Det blir mindre trassligt så.