Fick en länk till en insändare på Smålandspostens webb skickad till mig strax innan lunch av kollegan Emma. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Har folk inte kommit längre?

Läs och förundras! 

http://www.smp.se/nyheter/lobbyn/insandare/ge-inte-fritt-fram-for-homosex(1827219).gm

Monica är tillbaka! Den här gången en vecka – men sen kommer hon tillbaka igen när det börjar våras på allvar.

Och apropå Monica så var det hon som noterade hur randiga tröjor verkar vara något av en Aftonbladet-uniform. Det var nån dag när vi satt fyra, fem tjejer i randigt och käkade lunch ihop.
– Jag måste ha blivit undermedvetet påverkad. För jag köpte en randig tröja häromdagen, det brukar jag inte göra, sa Monica.

Och idag, 17 mars, en helt vanlig dag, gör jag på två minuter ett svep – från damrummet till min plats (cirka 20 meter).

And these are the results:

Mannen i pistoltröja, för dagen utan pistoltröja: ”Jag är både randig och rutig!”

Debattchefen: ”Som jag brukar säga, ränderna går aldrig ur. Va, kom huvet med?”

Redaktionelle utvecklingschefen: ”Nä nä nä nä nä….”

Och så Lina i klassiskt Aftonbladet-randigt: ”Det får inte hänga några clementinslamsor ur munnen på mig…!”

Låt oss presentera nya tuffa Wendela.
– Det ser ut som ni ska slå ihjäl nån! säger Anna förskräckt.
Ja, det här blir ingen walk in the park, som ni ser. Inte med dom skorna.
Och ja, jag har stora fötter.
Och nej, Annika och Lina har inte sockor i sina pumps.

Ska man tala sanning var det så att vi skulle ta en ny redaktionsbild.
Och detta var inte bilden vi var mest nöjda med.

Tisdag förmiddag går Lina och jag i sociala medier-skola. Expresskursen. Ihop med våra vänner på Allt om Stockholm.
Vi grubblar på om vi ska twittra. Och varför.
Jag skulle gärna vilja – så att jag kan skriva generationsromanen Twitterfittan. 
Kanske räcker med 140 ord, då.
Fast då blir det mer av en generations-haikudikt.

Idag har jag tömt en bag-in-box på jobbet. Precis efter lunch.
Det gick till så att jag öppnade boxen. Sedan klippte jag upp själva bagen i överkant och hällde ut den lilla skvätten rödvin som fanns kvar.
Sedan hällde jag i en liter blåbärsdricka och förslöt boxen med tejp.
Vår fotomodell drack upp rubbet i köket i personalmatsalen.
Det var mycket festligt det hela och resultatet får ni se på lördag. 

Där står boxen. Vad ska detta bli? Ni får se på lördag.

Här händer det grejer. Vi måste flytta. Akut-flytta! Och har erbjudits en plats med dagsljus och allt.

Först gick Lina och nya Chefen dit. Och dom var på.

Sedan gick Cecilia och jag dit. Cecilia var på. Men jag tyckte det var för långt bort. Långt bort från oss själva, liksom.
Men det är bara känslomässig gegga.

These are the facts:

PLUS:
– Dagsljus.
– Dragfritt (?).
– Bättre sikt.
– Utsikt över slachthaus-området. 
– Grannar med Allt om Stockholm.
– Grannar med fikahörnan som nyttjas av allt om, nöjet med flera. 

MINUS:
– Långt borta.

På vägen tillbaka (en jättelång vandring!) säger C:
– Men kolla där Helena!
Oj! Där står chips och en stor skål med godis.
Hm. Är det plus eller minus?

Om ni vill oss något kommer ni (troligen) hitta oss bortom detta hav – utanför bild…

Inte visste vi att den gamle skräckrockaren har egna roddare. (Galärslavar, kanske?)

Det finns en citat som jag läst på massa olika ställen:
”Om jag nån gång ser en leende joggare ska jag överväga saken.”

Igår hade jag nån slags nystart i årets hittills mediokra löparsäsong. Så jag tänkte ta kål på det där citatet en gång för alla och löpa med ett introvert saligt leende på läpparna.

Efter tre kilometer hade jag inte mött nån.
Sedan mötte jag en bister medsyster i reflexväst and the lot.
Sedan mötte jag en stavgångare.

Vänta nu! Stavgångaren såg närmast förbannad ut. Inte skuggan av ett leende. Alltså måste stavgång gå bort.

Sedan tänkte jag på skidåkarna i OS. Säga vad man vill men lyckliga såg de inte ut (förrän vid eventuellt segergrin). Så bort med skidåkning. Och alla andra idrotter med för den delen. Tänk tennis, tänk fotboll, tänk höjdhopp. Fan va dom inte ler.

Och förresten, har ni nån gång åkt rusningstrafik i stockholm med omnejd och sett en leende medtrafikant (hm, mottrafikant)? Nej, idel sura miner. Så köra bil får man sluta med.

Och har ni satt er fot på en tunnelbana? Om blickar kunde mörda… Går fetbort.

Det hela slutade i alla fall med att jag sprang omkring och såg sur ut. Ingen idé att göra sig till.
Men på insidan skrattade jag HELA VÄGEN.

HAHAHAHA! 

Vårskrik! Hagel hindrar inte kvällens balkongpremiär, eller cupcakes, eller vårkänslor. Glad vår till er alla!

Yes, då har jag gjort mina två första veckor på Wendela-redaktionen!!!

Det har varit en intensiv period med mycket att sätta sig. Men nu är jag på banan! Det känns fantastiskt att jobba på en redaktion med bara tjejer. Vi har så mysigt i vårt hörn här på Aftonbladet och jag ser verkligen fram emot att vara med och producera Wendela-sidorna. 

Vi ses snart!

/Wendelas nya medarbetare Annika