Det kom ett mejl från en Magnus med anledning av dagens artikel om Vänsterpartiet och det tredje könet:

”Hej
Jag blir inte förvånad, snart kommer kinesiska gråa uniformer
för alla medborgare och pannlugg så att vi inte ser skillnad
på könen – om vänstern får bestämma…….
Det är val i år, nu visar de sina riktiga önskemål, absurt.”

Magnus, jag blir inte heller förvånad.
Ditt mejl var högst förväntat.
Redan intecknat, kan man säga.
Jag säger bara check på den. 

Kändisspotting in da galleria.
Här vankar Bert. 

Idag grubblar vi över detta: Vem är det mest synd om – kvinnan, mannen, hunden – eller pälsdjursallergikern?

En kvinna som heter Amy Sutherland har skrivit en bok om hur hon framgångsrikt uppfostrade valpen Dixie och sedan körde samma metod på maken Scott.

Tidningen Daily Mail skriver idag om hur Amy Sutherland explains how you can bring your useless man to heel.

Och nu känner jag att någon blir förnedrad här. 

Ska en vuxen kvinna behöva uppfostra en vuxen man?!
Ska en man bli utsatt för dressyr?
Ska en hund behöva jämföras med en citat useless man slut citat?
Och stackars pälsdjursallergiker som aldrig fått öva sig och därför har dålig hand med djur? 

En sån fluga skulle jag aldrig sätt på min hund… eh, man…? Men den här jycken viftar ju faktiskt på svansen. (Courtesy Daily Mail.)

Handen på hjärtat: Har ni någon gång sett någon ni känner till exempel i vimlet på stan eller i mataffären – och fått en impuls att gömma er? Och dessutom gjort det?!?!

Snälla säg ja.

Vi pratade om detta, jag och fröken T, hon är extremt pålitlig när det gäller neurotiska och corny ticks man har. Hon tycker att dom är helt normala.

– Varför?! säger ja. Ibland är det ju folk man gillar och verkligen vill prata med!
– Jag vet. Men så gör alla, tror du inte?
– Nej, jag tror att det bara är typ jag och typ du.

Det är så konstigt, detta. Och vet ni vad det värsta är? Vet ni vad det värsta är?

Jo, det är att en dag kommer man impuls-huka bakom hyllan med tamponger eller nåt och så kommer det NÅN ANNAN man känner OCH SER EN.
Och då säger man:
– Nämen hej. Här står jag i ryggskottsposition och memorerar innehållsförteckningen på OB Fleur.
– Jaså, ketchupvecka – igen?
(Eller ännu värre, om typ tio år: ”Behöver du fortfarande sånt!?”) 

Eller så tänker man vafan, nu får det vara slut på lögnerna och säger:
– Ssch, jag gömmmer mig…!

Nej, jag vet inte. Jag ska öva mig på att inte impuls-gömma mig. Det blir mindre trassligt så.

En sak kan man (troligen) aldrig ta ifrån orten Playa del Ingles på Gran Canaria.
Dess fulhet.
Det är fult fult fult.
Om man så dekonstruerar orten bit för bit skulle man sitta där med bara fula bitar.
Inte en skärva skönhet.
Förrän man kommer till stranden.
Och då är allt förlåtet.
För detta är verkligen en strand.
En strand där man kan låta bröstkorgen fyllas av, ja, vad spelar väl ingen roll. Atlantluft. Syre, koldioxid, lite havssalt.
Och så är det tydligen med människan; man kan bo som en makrill i tomatsås – bara burken öppnar sig mot ett brusand hav. 

Jag sprang söderut. När jag kom till skylten Zona Nudista vände jag och sprang tillbaka. – Då gick det väl fort på tillbakavägen! kluckade pappa på telefon. You bet! Det var ju ändå sportlov.

Första arbetsdagen efter en veckas sportlov.

Jag har gjort 4 iakttagelser av förändringar i närområdet:
– en ny arbetskamrat (Annika, snett mittemot som jag hälsat på tidigare och läst om på bloggen)
– ett par nya läsglasögon (eller terminalglasögon?) på redaktionens snyggaste böna
– en utslagen framtand på manlig kollega
– en blonderad kvällsreporter

Jag har fått 3 anmärkningsvärda kommentarer:
– ”Vad du ser utvilad och fräsch ut!”
–  ”Ny hårfärg?!”
– ”Vad brun du är, har du inte tvättat dig på en vecka?”

Ah. Här händer det grejer som ni märker. It´s good to be back.

– Men tänk om dom kastar suddigummin på mig…!!!
– Jag tror inte någon vågade kasta suddigummin på dig, Helena, säger nya Chefen.

Nej, kanske inte. Eller så vågade dom, fast jag minns inte att någon gjorde det.
Jag minns egentligen ingenting dåligt alls från högstadietiden. Mest en del roliga episoder och däremellan ganska mycket leda och tristess. Och en vag obehagskänsla och känslan av att befinna sig på fel plats.

Jag hade behövt en livscoach, men det fanns inte på 80-talet tror jag. Och jag träffade inte någon.

Om mitt vuxna jag kunde coacha mitt högstadiejag skulle jag säga att man får vara ett barn när man 14, även om ens klasskamrater håller på att bli vuxna, och att man ska inte försöka göra sig sämre än man är. Och att man inte ska slarva eller tappa bort vänner som man tycker om.

Och så skulle jag visa en piratkopia av Fucking Åmål som jag smugglat med mig från framtiden, hehe.

Jaja. Det ska bli roligt. Hoppas jag.

Detta är nostalgi. Minnen från barndomens alla resor med färjor till och från Danmark, till och från Finland.
Så därför fick tre burkar följa med mig från flygplanet i helgen. Och en av dem fick följa med till jobbet idag.
Och nu försöker jag ställa den så långt från mig som möjligt. Annars kommer den bara titta på mig och viska ”ät upp mig”.
Men den kommer liksom hela tiden tillbaka.

(Observera Annikas oberörda min…) 

Platsen intill mig gapar inte längre tom, Annika är tillfrisknad och på plats och ni ser ju hur glada vi är för det! Hon fick några Mina vänner-frågor på mejlen och jag fick svar direkt, så nu kan ni lära känna henne lite inför helgen. Det här är Annika Jeppsson:

Födelsedag: 19 april.
Folk brukar tro att jag: Inte kan bli arg. (Men det kan jag absolut…)
Jag skulle helst vilja bo: I ett gammalt, mysigt hus på landet, som ligger både vid vattnet och nära stan.
Favoritmat: Starkt kryddat och plockmat av alla slag.  
Den bästa boken jag läst: Alkemisten av Paulo Coelho.
Husdjur: Nej, fast någon gång jag vill skaffa en dvärgschnauzer som ska heta Watson.
Favoritlåt: Dilate av underbara rockbaben Ani Difranco.
Favorit-tv-program: Är barnsligt förtjust i engelska deckare.
Favoritfilmer: Eternal sunshine of the spotless mind och Darjeeling limited. 
Jag tycker om: Varma och genuina personer som kämpar för det som är rätt.
Jag avskyr: Inskränkta och trångsynta människor.
Jag vill bli: Som min farmor. Hon är nöjd med livet och känner att hon har levt det fullt ut. 
Jag skulle aldrig säga nej till: Att resa jorden runt och fotografera vanliga människor och deras vardag.
Jag vill träffa: Författaren Bodil Malmsten, hon verkar så klok.
Kom till mig om du behöver hjälp med: Att lära dig grunderna i konståkning.

Välkommen Annika!

Har ni varit med om en extraordinär kidnappning, ni vet inledningen på en lyckad möhippa eller svensexa?

Någon kompis berättade för mig om någons svensexa (som ni märker har jag glömt alla detaljer – ledsen för det) som inleddes med en fantastisk kidnappning. Kompisarna turades om att bära en helkroppsdräkt (en björn? Vi säger att det var det, en blå björn i full mansstorlek säger vi att det var för att ni ska kunna göra er en bild) och dyka upp på random ställen där den blivande brudgummen befann sig. Under en veckas tid levde den stackars killen i osäkerhet och förvirring, med en blå björn promenerandes utanför caféfönstret när han åt frukost, sittandes längst bak på bussen från jobbet, flanerandes över gatan utanför hans jobb.. Kanske fick han en nick till hälsning iblnad, annars ingenting – tills det mynnade ut i en hejdundrande svensexa flera veckor senare. Otroligt roligt, tycker jag.

Vi vill höra era bästa kidnappningar! Mejla och dela med er så bli vi jätteglada.