En sak kan man (troligen) aldrig ta ifrån orten Playa del Ingles på Gran Canaria.
Dess fulhet.
Det är fult fult fult.
Om man så dekonstruerar orten bit för bit skulle man sitta där med bara fula bitar.
Inte en skärva skönhet.
Förrän man kommer till stranden.
Och då är allt förlåtet.
För detta är verkligen en strand.
En strand där man kan låta bröstkorgen fyllas av, ja, vad spelar väl ingen roll. Atlantluft. Syre, koldioxid, lite havssalt.
Och så är det tydligen med människan; man kan bo som en makrill i tomatsås – bara burken öppnar sig mot ett brusand hav. 

Jag sprang söderut. När jag kom till skylten Zona Nudista vände jag och sprang tillbaka. – Då gick det väl fort på tillbakavägen! kluckade pappa på telefon. You bet! Det var ju ändå sportlov.