– Det finns för många bloggar, säger Marcus som kliver in i rummet när vi pratar sociala medier.

Han vill inte veta vad folk gör utan vad de tänker.

Vi enas om att det värsta som finns är folks lunchmatsbilder. Och på Twitter är tidsangivelser typ ”det är morgon” en styggelse.

Hmmm… Vi får tänka på det där med lunchen i fortsättningen.

Och nu är det kväll, typ.   

Den som vrider på nacken ska belönas. Det var mottot för Linas badrumsrenovering. Och så här blev det. 
Det mesta är nytt. Men badkaret är det gamla. Även om just jag inte känner igen det.  

Dessert!

Konferangs i stor stil!

Ni som läste bloggen igår kanske kommer ihåg att jag berättade om ett alldeles speciellt konstverk gjort av min bästis Ellen under extrem tidspress. Jag lät dem som ville gissa vad teckningen föreställde. Och här kommer rätt svaret. Bilden visar en man med ett svärd i handen….

Många skratt åt detta alster (tillsammans med konstnären) blev det!!! Det var en rolig kväll…

Igår var vi på spånmöte med Calle. Spåna är tusan i mig bland det roligaste som finns. Spåna, planera och drömma, det bästa. Calles svägerska Amanda skrev fint om drömmande för ett tag sen. Om hur himlen öppnar sig efter tre glas vin, om hur allt blir möjligt, inga begränsningar, inga hinder… Precis så är det ju, frihetskänslan i att få drömma. Fast jag är så jämt. Ge mig en DN Bostad (eller Hemnet-app, förlåt mig 2010-tal) så halkkar jag genast in i flerstegsdrömmar om kalkstensgårdar på Gotland, 1700-talstorp vid insjöar och skamfilade sekelskiftesvåningar med 3.30 i takhöjd. Nämn Volvo 240 och jag planerar inredning, spellista till stereon och Europasemester med madrasser i bakluckan. Säg en stad eller en plats så funderar jag intensivt på hur det skulle vara att bo där en liten stund. Paris är ju underbart på våren men ganska dyrt – Österlen kanske är blåsigt på vintern, Visby? Sienna? Och New York, det vore ju fantastiskt, kan man ta med hunden? Rent realistiskt (läs pessimistiskt) kan det bli problem att sammanfoga alla drömmar. Men förstå vad TRÅKIGT livet vore utan.

Förresten.
I söndags satt det plötsligt en freudian i vår trädgård.
Jag hade ett gyllene tillfälle att ta reda på hur det är med Freud och bruden och pappa och allt.
Dessutom kom jag på att när Freudianen gifte sig var det hans svärfar som ledde Freudianskan till altaret.
Men jag ville liksom inte förstöra den goda stämningen, kasta badvatten på gästen eller vad man brukar göra.
Så jag lät detta gyllene tillfälle glida mig mellan tårna. 

Freudianen pratade om utgivningen av en psykolanalytisk tidskrift. Den är grym. På psykoanalys och arkitektur. (Men underskattad, förstås.)
– Egentligen handlar den om allt som är viktigt för mänskligt leverne, säger Freudianen.
– Ni har aldrig funderat på att nischa er? Det låter lite brett, säger jag.

Han skrattar inte på den. Och jag tänker att det blir en fin historia att berätta när han kommer hem. I Stockholm tycker dom att livet är för brett och onischat. Moahahaha.

Sen tänker jag: det står jag för. Jag tycker att livet är för brett, för stort, för komplext. I do.
Jag kanske borde läsa hans tidskrift.

Men för det känns livet allt för kort. 

Nu går skam på torra land!
Folk jag känner (kände) har gått med i en FB-grupp för totala villfarelser.
Det finns ju inga skyltar mot Stockholm i Göteborg!

Kära stockholmare, kör mot Borås eller Alingsås (beroende på vilken väg ni vill åka) when in Gothenburg.

I går var jag ute på ett riktigt roligt jobb! Jag kan inte avslöja än vad det var. Men det innefattade bland annat att teckna efter bästa förmåga.

Det här konstverket skapades av min bästis Ellen. Vi andra hade en del problem med att tolka bilden. Vilket ledde till en hel del skratt… Kan ni gissa vad den föreställer? I eftermiddag kommer svaret!!! Vad jobbet gick ut på kan ni läsa om i nästa fredags Aftonbladet. 

Som jag har släppt in bilar i det där körfältet i mina dagar!
Inte ett litet tut har undsluppit mig trots att dom tränger sig över fet heldragen.
Och idag. Jag tycker jag kan unna mig ett uttag från mitt kreddkonto.
Och då: värsta tutfiestan!

Gubbe ett släppte inte en jävel eller mig över linjen.
Gubbe två får inget val. Och då utbryter signalhornsbonanzan. Alltså typ fyra fem bilar kör förbi i fältet jag lämnar och tutar och blinkar.
Sicka id.

Det där hade ju jag jobbat ihop till!