Idag skriver vi om doogling. Att googla sin dejt.
Det enda förvånande är att det inte är mer utbrett.
Jag är inte singel men googlar folk hejvilt ändå. Bara för att jag kan.
Jag har kollat hur ofta mitt namn googlas (36 ggr i månaden) och hade jag kunnat hade jag kollat vilka som googlar mig. Bara för att jag hade kunnat.
Jag tycker egentligen att det är läskigt att finnas på så många ställen på nätet.
Men framtiden ska tas emot med öppna armar för den är ändå alltid redan här.
Och man må ta det onde med det gode, som Lars von Trier säger.

MEN det finns en sak som stör mig.
Och det är detta med informationsövertag.
Det är de sociala kontakternas Svarte Petter.

Förr gick det till så här: kompis A berättar om sin kompis B inklusive juicy details eftersom man ändå inte känner B.
Men häpp! En dag står man där med B:s hand i sin, säger ”Guuu va roligt att träffa dig, jag tror A har nämnt dig…” och tillägger i tanken: ”din lömska råtta som bråkade med din lillasyster om arvet, köpte svartkontrakt på lägenhet och fick sparken från jobbet för att ha svindlat gem – är det så du ser ut?!”.

Nu går det till så här: man sitter och läser vänner och bekantas inlägg på Facebook.
Man börjar minnas kompisars kompisars namn. Vips är man på en blogg eller nåt. Och snart vet man saker om folk man inte känner = svarte Petter.

Och så är man rädd att träffa dem och råka avslöja något man vet fast ingen vet att man vet.
För dom har säkert inte samma förmåga att minnas ovidkommande saker som jag har.
Och dom har säkert inte lagt märke till lilla mig och mitt orangea Facebook-fejs.
Och dom kan tro att jag har en hangup på dem och tycka att jag är läskig.
Eller tro att jag inte har ett eget spännande liv.
För ett eget spännande liv är vad man ska visa upp på Facebook.

Så minns detta: det gäller att ha informationsbalans.
Annars sitter ni där med svarte Petter.