Det året jag föddes landsteg en människa för första gången på månen.
A giant leap for mankind.
Och dessutom – en ny måttstock för allt mänskligt (och naturligt) görande och låtande.
”Kan man åka till månen kan man bärga Estonia.”
”Kan man åka till månen så ska väl inte en vulkan i tjottaheiti hindra oss att flyga vart vi vill när vi vill.”

Det är skönt med den här allt är möjligt-attityden.
Men den kanske bygger på fel information.
Det var ju inte till jordens inre människan reste 1969. Det var till månen.

Låt gå för att steget var gigantiskt men det ledde inte till oändlig visdom, lärde oss inte tygla hela Universum.

Och med tanke på att Estonia ligger där hon ligger och Eiyafjallajökull fortsätter härja i flygkorridorer och luftrum; det kanske inte var så jävla svårt att landa på månen.

 

1969 går Neil och Edwin på månen. 2010 sätter ingen sin fot på Eiyafjallajökull.