Detta säger folk ibland: Tänk ändå hur annorlunda det är när våra barn växer upp, jämfört med hur det var när vi var små.

Och så påpekar de att för våra barn är datorer och internet och mobiltelefoner något helt naturligt.

”Mina barn är bättre än mig på det här med datorer!”

Och så säger de att utvecklingen har gått fort de senaste decennierna.

Tycker inte jag.
(Och dessutom är jag bättre än mina barn på datorer.)

Men jag ser inga stora skillnader. Mina barn bygger med Lego, läser Kamratposten, cyklar och ramlar och slår sig precis som när jag var liten.

Sedan sitter dom några timmar i veckan vid datorn också. Motsvarar kanske den tiden jag satt vid ett skrivbord och ritade klippdockor och skrev böcker. Ja, ”böcker”. Eller spelade brädspel.

Men en kväll fick jag ett skrattanfall i min sons rum.

Han har en mackapär som väl är vad vi kallade bergsprängare. En ghettoblaster. Jag köpte den 1997 för att kunna lyssna på cd och kassetter i min sunk-etta. Sonen har lyssnat på Sune-kassetter som han fick av våra förra grannar.

När jag såg den kom jag tänka på när syrran fick sin första kasettbandspelare. Såg ut som en liten handväska. Och den ställde vi mot stereons högtalare, slog på radion, tryckte på play och rec på lilla kassettbandspelaren och sa åt alla i rummet att vara tysta och inte hoppa.

Så bandade vi musik från radion.

– Men kom det alltid musik som ni gillade på radion? frågar sonen när jag berättar.
– Tja, en timma i veckan var det Lördagsbiten. Om man hade tur kom det nåt bra, säger jag.

Då skrattade till och med han.

Annars tycker jag inte att det är nån skillnad. Alls.