Igår var vi på spånmöte med Calle. Spåna är tusan i mig bland det roligaste som finns. Spåna, planera och drömma, det bästa. Calles svägerska Amanda skrev fint om drömmande för ett tag sen. Om hur himlen öppnar sig efter tre glas vin, om hur allt blir möjligt, inga begränsningar, inga hinder… Precis så är det ju, frihetskänslan i att få drömma. Fast jag är så jämt. Ge mig en DN Bostad (eller Hemnet-app, förlåt mig 2010-tal) så halkkar jag genast in i flerstegsdrömmar om kalkstensgårdar på Gotland, 1700-talstorp vid insjöar och skamfilade sekelskiftesvåningar med 3.30 i takhöjd. Nämn Volvo 240 och jag planerar inredning, spellista till stereon och Europasemester med madrasser i bakluckan. Säg en stad eller en plats så funderar jag intensivt på hur det skulle vara att bo där en liten stund. Paris är ju underbart på våren men ganska dyrt – Österlen kanske är blåsigt på vintern, Visby? Sienna? Och New York, det vore ju fantastiskt, kan man ta med hunden? Rent realistiskt (läs pessimistiskt) kan det bli problem att sammanfoga alla drömmar. Men förstå vad TRÅKIGT livet vore utan.