Förresten.
I söndags satt det plötsligt en freudian i vår trädgård.
Jag hade ett gyllene tillfälle att ta reda på hur det är med Freud och bruden och pappa och allt.
Dessutom kom jag på att när Freudianen gifte sig var det hans svärfar som ledde Freudianskan till altaret.
Men jag ville liksom inte förstöra den goda stämningen, kasta badvatten på gästen eller vad man brukar göra.
Så jag lät detta gyllene tillfälle glida mig mellan tårna. 

Freudianen pratade om utgivningen av en psykolanalytisk tidskrift. Den är grym. På psykoanalys och arkitektur. (Men underskattad, förstås.)
– Egentligen handlar den om allt som är viktigt för mänskligt leverne, säger Freudianen.
– Ni har aldrig funderat på att nischa er? Det låter lite brett, säger jag.

Han skrattar inte på den. Och jag tänker att det blir en fin historia att berätta när han kommer hem. I Stockholm tycker dom att livet är för brett och onischat. Moahahaha.

Sen tänker jag: det står jag för. Jag tycker att livet är för brett, för stort, för komplext. I do.
Jag kanske borde läsa hans tidskrift.

Men för det känns livet allt för kort.