– Grrr. Vissa män vill man ju bara…
– Äta upp…?!
– Nej, jag vill inte äta upp Leif Silbersky!
– Nä, segt.
– Trådigt, segt kött.
– Mmm. 

(PS. Jag sa inget)

Detta med tummar. Alltså tummar man kan göra på blogginlägg, artiklar på aftonbladet.se och Facebook-statusar och -inlägg. Med mera. Ni vet.

Det är ett tänkande som tar sig in i ens hjärna. Jag kände att Zahid hade gjort tummen upp för mina tänder när jag varit hos tandläkaren nyligen. Nya Chefen konstaterade att jag var lite webbskadad när hon hörde det.

Men tummandet är inte så lätt som ett glatt klick eller ett imponerat Iphone-pet. Man vet inte alltid vad man tummar. När någon skrev ”Sitter och jobbar igen, det är åt helvete” då gjorde jag tummen upp.

Men det finns olika sätt att se på det.

1. Det är ju bra att folk har att göra på jobbet. Annars kan de bli bortrationaliserade och/eller deprimerade. Därför måste man gilla detta.

2. Att någon man är vän med, i alla fall på FB, upplever sitt lilla liv som ett helvete, ens för stunden, är å andra sidan inget att tumma.

3. Men denna person kan behöva lite uppmuntran i sin Golgata-vandring. Varför inte en vänlig gest, kanske en tumme i vädret?

4. Och slutligen, som amatörpsykolog tycker man att det är bra att han kan sätta ord på sin jobbiga belägenhet. Att han får lufta hur han känner det kanske hindrar honom från att gå in i väggen. Alltså tummen upp.

(På FB heter det Gilla och inte tumma. Men skit samma, det är samma sak ändå.)

Summa summarum, ett skäl att inte tumma, tre skäl att göra det.

Men om man nu gör det, hur ska mänskan veta vad man menar?

Ja ni ser hur komplicerat det är, det här lilla klicket eller petet.

Apropå tummar tänker ni nu att det vore toppen att kunna göra tummen ned, t ex på det här inlägget. Och det tycker min kollega T, som läser denna blogg, också. Som motdrag kräver jag att kunna göra fingret (det långa) på artiklar av en viss typ.

Och där står vi nu. Tomtarna på utvecklingsavdelningen har fingret (det pekande) på avtryckaren, redo att fixa nedåt-tummar eller långfinrgrar asap.

Skojar självklart med det sista. Dom är inte alls tomtar!

Har ni sett dagens snackis? Myterna kring hur man ”vet” könet på en ofödd bebis. Magens form och om det regnade på befruktningsdagen och allt det där.

Malin tipsade om den kinesiska befruktningskalendern. Vi googlade och fann.

I Helenas fall stämde ett av två barn. I Cecilias fall stämde inget – hennes dotter borde tydligen ha blivit en pojke och tvärtom. Jag, som ännu inte är mamma, ägnade mig i stället åt att luska i framtiden. Skulle jag bli gravid på midsommarafton skulle jag till exempel föda en flicka nio månader senare, tror kineserna.

Utifrån dessa mycket vetenskapliga tester konstaterar vi att kalendern har 25% tillförlitlighet, vilket ju är 25% sämre än en plain old gissning. Vad säger ni, hur ”vet” man?

Helenas Lilla O blev helt enligt kinesisk plan.

Dagens outfit. Päls mitt på blanka försommaren. Alva kör randigt i sann Aftonbladet-anda.

Roligt att affären märkt produkten med sitt eget namn. Tiger. Tigers WC-golf. Jag säger då det, snacka om spolad.

Slog mig just att det var typ två eller tre år sedan som jag beställde en Thåström-tisha via nätet.
Vi pratade om hur man skulle odla en 40-årskris, då medan tid ännu var.
Och kollegan Fredrik hejade på. Eftersom han tror på ”konsumtionsterapi” (fast då handlar det mest om elektronik tror jag).

MEN – den har fortfarande inte kommit fram!! Vad betyder de? Är allt inställt, inklusive 40-årsfyllandet? Kanske är good news då.

Nu pratar alla plötsligt om kulturens bröllopst-shirt.

Antar att den bara tillverkas i storlekar som passar den kulturbärande södermalmseliten. Moahahaha.

Laddade upp genom att hälsa på undulaterna Hanna & Kim.
Och idag måste björkarna ha gått bananas och börjat spotta ut sitt pollen på exakt den frekvensen som träffar mina slemhinnor där de är som känsligast.

Men tack vetenskapen för tavegyl. Man blir trött men oallergisk och lycklig.

Ibland är saker fantastiska enligt förväntan.
Trots lyriska recensioner.
Men det är ingen idé att nu komma med utläggningar om hur magiskt bra The Last Bounce var.
Jag kan ju inte säga ”gå och se!” för det kan ni ju inte.
Så vi droppar det ämnet.

(Men det var så inutåthelvete bra!)

Strax blire Bounce!