Detta säger folk ibland: Tänk ändå hur annorlunda det är när våra barn växer upp, jämfört med hur det var när vi var små.

Och så påpekar de att för våra barn är datorer och internet och mobiltelefoner något helt naturligt.

”Mina barn är bättre än mig på det här med datorer!”

Och så säger de att utvecklingen har gått fort de senaste decennierna.

Tycker inte jag.
(Och dessutom är jag bättre än mina barn på datorer.)

Men jag ser inga stora skillnader. Mina barn bygger med Lego, läser Kamratposten, cyklar och ramlar och slår sig precis som när jag var liten.

Sedan sitter dom några timmar i veckan vid datorn också. Motsvarar kanske den tiden jag satt vid ett skrivbord och ritade klippdockor och skrev böcker. Ja, ”böcker”. Eller spelade brädspel.

Men en kväll fick jag ett skrattanfall i min sons rum.

Han har en mackapär som väl är vad vi kallade bergsprängare. En ghettoblaster. Jag köpte den 1997 för att kunna lyssna på cd och kassetter i min sunk-etta. Sonen har lyssnat på Sune-kassetter som han fick av våra förra grannar.

När jag såg den kom jag tänka på när syrran fick sin första kasettbandspelare. Såg ut som en liten handväska. Och den ställde vi mot stereons högtalare, slog på radion, tryckte på play och rec på lilla kassettbandspelaren och sa åt alla i rummet att vara tysta och inte hoppa.

Så bandade vi musik från radion.

– Men kom det alltid musik som ni gillade på radion? frågar sonen när jag berättar.
– Tja, en timma i veckan var det Lördagsbiten. Om man hade tur kom det nåt bra, säger jag.

Då skrattade till och med han.

Annars tycker jag inte att det är nån skillnad. Alls. 

F******j****snö vid Globen. 

Ser ut som regn. Men är snö.

Det utbryter alltid betting när det utgår påbud om samling i ljusgården.
Allt från ”ska vi lägga ned XX” till ”undra om det blir nåt fika”.
Idag var det Helle Klein, politisk chefredaktör, som meddelade att hon ska avgå efter valet.

Efteråt utbyts bettingen mot ”jag visste det”. Typ:
– Tänkte jag med en gång när jag såg att Helle stod där!

Kremlologerna agerar även retroaktivt. 

Det året jag föddes landsteg en människa för första gången på månen.
A giant leap for mankind.
Och dessutom – en ny måttstock för allt mänskligt (och naturligt) görande och låtande.
”Kan man åka till månen kan man bärga Estonia.”
”Kan man åka till månen så ska väl inte en vulkan i tjottaheiti hindra oss att flyga vart vi vill när vi vill.”

Det är skönt med den här allt är möjligt-attityden.
Men den kanske bygger på fel information.
Det var ju inte till jordens inre människan reste 1969. Det var till månen.

Låt gå för att steget var gigantiskt men det ledde inte till oändlig visdom, lärde oss inte tygla hela Universum.

Och med tanke på att Estonia ligger där hon ligger och Eiyafjallajökull fortsätter härja i flygkorridorer och luftrum; det kanske inte var så jävla svårt att landa på månen.

1969 går Neil och Edwin på månen. 2010 sätter ingen sin fot på Eiyafjallajökull. 

På väg till jobbet hörde jag Liv Elf Karlén prata fyndigt i radio om den knivskarpa men ibland svårfunna gränsen mellan status och totalt icke-status.

Detta illustrerade hon bl a med exemplet att det är fint att köpa fyra chokladpraliner på Chokladfabriken (och inmundiga dem, får man anta) – men inte bra att äta kakmix.

Jag tror jag förstår skillnaden mellan bra och anus i detta fall. Men ändå. Nu sitter jag bara och undrar: menar hon otillredd kakmix? Och hur smakar det? Törs man prova? Eller kommer man bli hooked (och fet)? 

Jaha, så plötsligt var man trettio… Vad hände med alla de där åren? De bara svischade förbi. Eller i alla fall de sista fem. Tiden går så snabbt numera.

Trettioårskris. Ja, det har jag haft ett tag! Ganska länge faktiskt. Det är inte det att bli äldre i sig som jag har haft problem med. För ärligt talat blir livet bara bättre och bättre för varje år. Det är mest själva siffran som skrämmer mig…. En trea och en nolla sammansatt till en enhet. En enhet fylld med krav och ansvar. Eller…???

Dagen har hittills varit mycket trevlig!!! Bland annat tack vare fina kollegor som uppmärksammade den lilla händelsen. De lurade bort mig till våningsplan fems fikahörna. Jag trodde att vi skulle ha budgetmöte. Inte jätteupphetsande på en måndagseftermiddag. Men det visade sig att de hade en ”hidden agenda”… Där fanns jordgubbar, sockerkaka och paket.

Att bli trettio är nog ändå helt ok! Kraven och det nyvunna ansvar som kommer med åldern är bara att förtränga. Ikväll väntar middag och mys…

Det där med lunch kan vara något man måste klara av snabbt ibland! Men vad gör det om man kan intaga den i strålande solsken… Underbara älskade vår!!!!’

Efter typ tolv år med Denise (emellanåt ersatt av Patricia, Vanja och Lisa) fick jag plötsligt meddelande om att jag har fått en ny tandläkare.
Detta kändes som tillfället att sluta åka till norra Stockholms tråkigaste område bara för att bli rotad i munnen.
Jag åkte dit, blängde på deras töntiga incheckningsmaskin och leasingakvarium, och förberedde min avskedsansökan. Jag vill inte komma hit mer. Jag vill gå till tandläkaren där jag bor.

Men – när Zahid efter effektiva tio minuter konstaterade att det inte var några problem och att han kallar mig i oktober 2011 igen, då kände jag att nu är det jag och Zahid.
Han ska vara min (t)andlige ledare genom ett liv befriat från tandvård.
Jag kände att turen hade vänt.

Och mycket riktigt. Tillbaka i Globen gick jag in i mataffären. Och i kassan började det där pinsamma larmet tjuta: jag hade vunnit mina varor!

Tyvärr vad det inte storhandling på schemat klockan 09.04 måndag morgon. Utan varor till ett värde av, tja, vad tror ni?

Jag checkar in. Hos tandläkaren, alltid lika astrista väntrum, får man nu checka in själv.  Jag knappar lydigt in personnummer. En jämnårig tant vägrar. ”Vad ska ni som jobbar här göra då!” fräser hon.  Jo det hade jag kunnat berätta: de ska ta betalt. Och som dom gör det!