Lilla O, 5, talar teckenspråk.
Mamma: – Har du lärt dig det på dagis?
Lilla O: – Nej, på bolibompawebben.

Skatt, skatt, skatt, tecknar Lilla O. Men favoriten är drake.

Detta känns inte helt bekvämt: Helpdesk byter namn till servicedesk.
Jag tycker hjälp är bättre att få än service.
Service betyder att någon är jäkligt trevlig mot en och man därför kryssar i högsta betyg i användarenkäten – men problemet kan kvarstå.

Men vad man behöver är ju ren och skär hjälp. Och samtalen är ofta som SOS-anrop.
”HJÄÄÄLP! Datorn funkar inte! Jag sitter på femman!”

Service känns så lugnt och… avmätt.
Så mycket nöjd kund-index, så lite hjärta.
Vilket passar dåligt på vår Helpdesk.
En gång när jag strosade förbi hojtade en av killarna: ”Öh, du där! Det där med mobilen som du frågade om förrförra veckan, nu har jag kommit på vad felet är!”
Ain’t that sweet?

Glaassfest på redaktionen idag.

 Foto: Nya Chefen.

Idag skriver vi om doogling. Att googla sin dejt.
Det enda förvånande är att det inte är mer utbrett.
Jag är inte singel men googlar folk hejvilt ändå. Bara för att jag kan.
Jag har kollat hur ofta mitt namn googlas (36 ggr i månaden) och hade jag kunnat hade jag kollat vilka som googlar mig. Bara för att jag hade kunnat.
Jag tycker egentligen att det är läskigt att finnas på så många ställen på nätet.
Men framtiden ska tas emot med öppna armar för den är ändå alltid redan här.
Och man må ta det onde med det gode, som Lars von Trier säger.

MEN det finns en sak som stör mig.
Och det är detta med informationsövertag.
Det är de sociala kontakternas Svarte Petter.

Förr gick det till så här: kompis A berättar om sin kompis B inklusive juicy details eftersom man ändå inte känner B.
Men häpp! En dag står man där med B:s hand i sin, säger ”Guuu va roligt att träffa dig, jag tror A har nämnt dig…” och tillägger i tanken: ”din lömska råtta som bråkade med din lillasyster om arvet, köpte svartkontrakt på lägenhet och fick sparken från jobbet för att ha svindlat gem – är det så du ser ut?!”.

Nu går det till så här: man sitter och läser vänner och bekantas inlägg på Facebook.
Man börjar minnas kompisars kompisars namn. Vips är man på en blogg eller nåt. Och snart vet man saker om folk man inte känner = svarte Petter.

Och så är man rädd att träffa dem och råka avslöja något man vet fast ingen vet att man vet.
För dom har säkert inte samma förmåga att minnas ovidkommande saker som jag har.
Och dom har säkert inte lagt märke till lilla mig och mitt orangea Facebook-fejs.
Och dom kan tro att jag har en hangup på dem och tycka att jag är läskig.
Eller tro att jag inte har ett eget spännande liv.
För ett eget spännande liv är vad man ska visa upp på Facebook.

Så minns detta: det gäller att ha informationsbalans.
Annars sitter ni där med svarte Petter.

I morse när vi tejpade upp vårt redaktions-idolporträtt (ja Ernst, vem annars) så tänkte jag på hur lite vi pratat om honom på sistone. Han som fanns i allt vi gjorde i julas, som prydde helenas 40-årströja, han vars uttryck blev vår slang. Det oroade mig förstås mycket. Men nu insåg jag just att jag hittills idag har 1) bloggat om kakboks-tips och 2) ägnat hela lunchen åt att prata lyriskt om att införskaffa en glassmaskin. Jag är inte förlorad Ernst, jag går här i raggsockar, eller snart barfota, i dina spår.

Dagens boktips till den som vill förära vänliga Parisare med en present: Sju sorters kakor på engelska! Utmärkt. Om den sabla askan nu låter oss åka.

Basvaror i ett hushåll där en av invånarna är snart sex år:
• Mjölk
• Ketchup
• Tejp

Också nödvändigt: Ritpapper och tuschpennor/kritor, snöre, glittriga piprensare, paljetter, lim, gem, gummiband, toarullar (utan papper på), godis, glass.

Önskvärt men inte alls nödvändigt: Övriga livsmedel, toapapper, hygienartiklar, allt annat.

När Lilla O (som har namnsdag idag, grattis) tejpade igen ögonlocken skrek jag NEJ! ”Men munnen då?” frågade Lilla O när hon dragit loss alla sina vackra ögonfransar. ”Ja tack”, sa mamma.

Sen kommer Allt om Stockholm-chefen och TAR vår låda som man kastar återvinningspapper i.
Sätter den så där under armen och skyddar den med sin kropp.
– Den här tar jag!
– Men stopp där! Den har jag just snott av er! skriker jag.
– Men nu tar jag tillbaka den, säger Lovisa och går.
– Vänta bara tills du går och hämtar kaffe då kommer jag och stjäl tillbaka den! ropar jag.
Killen som kryper under borden och drar sladdar reser sig upp:
– Jag kan komma ned med några flera såna, säger han.

Men hallå, är detta dagen då allting fungerar? Or what? 

Idag har vi flyttat igen.
Inget drama.
Vi har bytt plats med Allt om Stockholm.

Första jag gjorde när jag kom till jobbet var att lyfta luren på den fasta telefonen. Den fungerade inte. Jaha, då måste jag få tag på Telefonmannen, tänkte jag och startade datorn.
Två sekunder senare – innan datorn ens startat – dyker Telefonmannen upp.
– Va bra, säger jag. Min fasta telefon fungerar inte.
– Jag såg det, säger T-mannen.
Han börjar kolla på kablar och trycka på knappar. 
– Nähä, då får vi tillsätta en liten utredning, säger Telefonmannen.
Sedan försvinner han i en minut, kommer tillbaka och – tada! – då funkar den igen.

Idag var en sån dag då man helst ville gå och titta på hästhagar, bikupor, gärdsgårdar och se solen blekna över golfbanor och bostadsbyggen. För så är det i urbana miljöer, i bästa fall.
Istället var jag och tränade hårt med dom hårda.
Japp. Sån är jag. Hård som flinta. Fast ärligt talat lite darrig i benen just nu.
Och faktum är att om jag inte syns till imorgon så har jag inte tagit mig ned för trappan här hemma.
Ja, det var bara det jag ville säga.