Onsdagmorgonen förgylldes av ett mejl, ett lite annorlunda jobbsökarmejl kan man säga – med foto och allt:

Hej!
Jag är en liten tjej som gillar randigt. Nu undrar jag om jag kan få jobba hos er om ett par år?
Som jag har förstått det, så gillar ni också randigt. Vi kanske kan starta en facebookgrupp; ”vi som gillar randigt och gärna har det på oss – samtidigt”. 

En sak vet jag iaf. Jag vill gärna träffa er snart (eller ja, morsan vill ju det iaf). 

Kramar från Siri

Wendelaredaktionen svarar: Tack för ditt fina mejl, Siri! Du är välkommen som knattereporter vilken dag som helst. Hälsa morsan! Kramar från Wendela.

Jag ringer min kompis Doktor Golv för att meddela henne att vi ska gå på Bounce en helg framöver. Men det kan vara dålig täckning även 2010 och typ hälften av orden försvinner.
– Vilken tid?
– Har du inte fått mitt mejl?
– Sa du Globen?
– Jo i och för sig men…
– Och vad ska vi göra?
– Det är Bounce, danskompaniet!
– Ska vi titta… Eller måste man göra något?
– Du, om du börjar dansa så känner inte jag dig.
Sedan kommer vi in på ämnet annars.
– Köpt ny bil! Cabriolet! hojtar Doktorn.
– Men… why…?
– 40årskris under uppsegling, moahahaha!
Jo, det är ordning och reda på Doktorn, det måste man säga. Tar det här med kris på allvar – och i god tid. Bra krishantering helt enkelt.
Dessutom är hon ju så rätt ute.
Jag menar, om nu männen har övergått till ultralöpning och triathlon som medelålderskris, så måste ju nån ta sitt ansvar och köpa upp de balla bilar som annars bara samlar damm hos återförsäljarna.
Hur ska det annars gå med BNP?

Det blev förstås TÅG! Som ska ta mig HIT! SNART!

Man lär så länge man har elever, brukade min lärare i italienska säga. Det var väl när vi lyckades smälla henne på fingrarna, som man ofta lyckas när man går på gymnasiet och vet tamejfanken allt som är värt att veta. (Minns ni den känslan…? Det var bara några fjantiga glosor på lite olika språk man behövde fylla på med sen skulle man liksom vara klar som människa.)

Nu fick jag ett mejl från en läsare som skrev om spaxar.

Tänk vilken tur att jag googlade innan jag svarade något i stil med att ”nej då, spaxar behöver bara betala skatt om dom har inkomst av tjänst”. Eller ”spaxar ska vara ute och hoppa och leka och inte samla på jordiska skatter”. Eller ”hälsa spaxarna”.

För spaxar betyder inte alls barn som jag trodde. Det betyder aktieindexobligationer.

Så kom ihåg detta: AKTIEINDEXOBLIGATIONER.

Man lär så länge man har läsare.

I morse när jag vaknade var jag dödstrött… Så trött att jag råkade somna om och försov mig. Inget kul sätt att börja sin dag på. Vakna i panik, kasta sig in i duschen och springa till tunnelbanan. 

Men väl vid Gullmarsplan kändes saker och ting plötsligt mycket bättre. På Pressbyrån var det lång kö. Någon framför mig tog extra tid på sig och jag kände mig råstressad. Jag hade lovat att inhandla cigaretter åt en kollega. När det äntligen var min tur förklarade jag mitt ärende för tjejen i kassan. Hon hämtade varan och la den på disken. Men innan jag kunde slutföra köpet bad hon om legitimation.  

Fantastiskt! Mitt i denna hemska morgon och all åldersnoja trodde någon att jag fortfarande kanske var under arton.

Det gick många år när jag förbannade alla som leggade mig. Jag tyckte det kändes förnedrande när jag hunnit bli en bit över tjugo. Men nu har jag passerat den psykologiska gränsen och blivit ännu äldre.

Så nu vill jag vara klargöra en sak; Snälla ni som läser detta… bara så ni vet… från och med nu är det helt okej. Jag visar gärna legg vilken dag på veckan som helst! 

Den 22 maj är det meningen att formkurvan ska peaka.
Jag ska springa Göteborgsvarvet – i bättre form än nånsin.
Det var i alla fall tanken  – efter att förra året ha snubblat på tangenterna och lyckats inte anmäla mig. (Då straffade jag mig själv genom att springa Stockholm Halvmarathon. Lika långt – men inte alls samma sak.)

Och nu i år är jag verkligen jätte-anmäld.
Problemet är att samma dag är det klassåterträff med min gamla högstadieklass.
Och eftersom jag inte lär starta i första startgrupp så uppskattar jag min starttid till cirka klockan 17.45. Och min målgång till 19.50.

Om jag då skyndar mig ut till Frölunda och byter kläder och sedan vidare till klassfesten så kan jag komma indrällande två, tre timmar försenad – om jag får tag på ett par skor i storlek 48 och en rollator.
Efter två, tre timmar vet man inte vad som hänt.
Folk kan vara fulla och festen kan ha urartad, dom kan ha börjat stoppa ned varandra huvuden i toalettstolen och kasta suddigummi på varandra. Klottra på väggarna. Tjuvröka. Hångla. Skolka. Vem vet.

Det känns som att jag måste välja.

Löpning gör att man blir lycklig och mår bra och kan äta vad man vill utan att behöva köpa upp sig på större jeans.
Klassåterträff är roligt när man är 40 och inte har något att bevisa eller någon revansch att utkräva, bara vill träffa gamla vänner.

Men löpning gör också att man blir nervös och stressad och röd i ansiktet och får prestationsångest och jävligt ont i kroppen, i alla fall efter två mil.
Och ärligt talat tror jag att den där formtoppen inte kommer infalla den 22 maj i år (heller).

Och klassåterträff kan nog också göra att man blir nervös, särskilt om man måste komma instapplande och erkänna att det tog typ tre timmar att kuta runt den där jävla stan så dom hade stängt målet när jag kom fram…

Nä, vad tror ni? Någon som har ett råd?

Som urban cowgirls får vi vara nöjda med det lilla.
Först åt vi persisk mat, F och jag, pratade om grannar som bjuder in en på ryskt te eller persisk spenatgryta.
På (om-)väg tillbaka till redaktionen såg vi tre rådjur – TRE – som i godan ro hade verksamhet i en villaträdgård.

Tulpanknoppar till lunch. Mums.

Dra mig baklenges på en liten vagn dårå! Här går man och ba ventar dårå. På nåt som knappast kommer henda dårå. 

Först glider Allt om Stockholm-chefen förbi med en glasstrut i näven.
Sedan kommer en Allt om-människa till med glass.
Och en till.
– Kolla kolla kolla, dom sitter i pentryt och äter glass…
– Men ÄR inte vi Allt om Stockholm numera? Nästan?
– Vi kanske kan gå dit och ställa oss och slicka lite på deras glassar.
– Mmm.

Vid närmare eftertanke sitter vi kvar och glor. Dom kan ju ha halsfluss.

Vad skulle vi göra utan dig?

Om inte du fanns – hur skulle vi då kunna mäta våra sömnkurvor, spela ölspelet med oss själva, twittra från badrummet eller buktala via ett marsvin?

Och hur skulle vi då kunna få en så här bra bild på de här fina tjejerna att bli till… en så här bra bild på de här fina tjejerna?

Veckans favorit-app: iSwopFaces.