Den randiga looken är fortfarande het på Aftonbladets redaktion och inte bara bland oss på Wendela. Vårens modemåste…?!!

Vill man vara med i en klubb som vill ha en som medlem?
Nja. Kanske inte.
Men Kaffeklubben bjöd inte in oss – så vi gick med.

Steg 1: Vi gick och köpte kaffe.

Steg 2: La kaffet i klubbens redan välfyllda förråd.

Steg 3: Skrev upp oss på listan som havande inhandlat kaffe.

Steg 4: Tog en kopp nybryggt kaffe. Jo, för någon annan hade bryggt. Nästa gång kan det vara vi som brygger.

 Erik L blev åsyna vittne till hela processen och plåtade oss också när vi skålade i kaffe. Dock såg vi helt miffoida ut så den bilden får inte vara med på bloggen. Men tack ändå, Erik, för allt!

Klockan 9.50 – kaboom – uppenbarar sig B (han har källskydd):
– Jag har jävligt stressigt på jobbet nu, så jag måste fråga er en grej.
– Ja, shoot! säger jag.
– Om Facebook!
– Ja?
– När folk i sin statusrad bara skriver en punkt – inget annat – vad betyder det!?!?
– Vem gör detta? Ge oss namn!
– Alla! Hundra!
– Hm, vet inte…? Kan det vara ett slags time-out…?
– Jag har också sett det, säger Lina. Jag tror det kan vara för att de ska synas i feeden.
– Aha, lite så där ”glöm mig ej”? säger jag.
– Bra, jag är nöjd med den förklaringen Lina, säger B. Det har gnagt i huvet på mig.

Sitter på tåget till Göteborg och kan inte låta bli att fundera över en sak…

 Under hela resan har olika resenärer pratat både högt och vitt och brett om sina privatliv. 

Efter två och en halv timma bestämmer jag mig för att se ett avsnitt av Grey’s Anatomy. Jag glömmer att sätta i
mina hörlurar ordentligt i dator utan att märks det. 
Men en av vagnens alla damer är blixtsnabb med att be mig sänka ljudet. Och självklart gör jag det. 

Men borde då inte jag kunna be henne och alla andra som basunerar ut detaljer om sina relationer och vad de ska äta till middag att sänka volymen på rösten när de sitter i telefon. 

I Grey’s Anatomy pratar de också  privatliv. Men även om jag har sett en hel hoper avsnitt så vet jag efter denna resa nästan lika mycket om vissa av mina medpassagerare som om alla i den amerikanska sjukhusserien. Och det vet jag inte om jag vill.

Bara en tanke…

De som målade upp övervakningssamhället som ett skräckscenario gjorde en stor missberäkning:
Folks längtan att bli sedda är större än rädslan att bli övervakade.

Tänker på detta ofta, till exempel när jag ser folk CHECKA IN på olika ställen på Facebook.
Jovisst, jag förstår vitsen. Det är inte för att hinta för Säpo att om ni vill ta mig kan ni komma dit och dit just nu.
Det är bara påfågeldans. Det är för att berätta att man sitter på Kåken (obs stort K), att man strosar i Central Park, att man sitter på flygplatsen X redo för nya äventyr.
Det handlar om varumärkesbygge. Vem är jag? Jo en som flyger och far, alltid på G, ett socialt liv som slår det mesta.

Men Coop Forum eller Ica Maxi?!?!? Varför checkar man in där….?

Kanske för att varumärket ska byggas av högt och lågt, glamour och vardag. Vi är svenskar och ingen vill erkänna bara räkmacka. Det ska vara knäckebröd också.

Så därför checkar vi in på byggvaruhuset eller mataffären.
Kompletterar med twitter-hojt om kycklingpasta och smältande snö.
Åsså bloggar om hur vi går på Coop och twittrar.

Inget fel i detta. Absolut inte. Allt är frivilligt. Man säger vad man vill – och lyssnar på dem man vill.

Men ändå. Är det inte intressant,  att när 1984 äntligen kom (några decennier för sent) då räckte det inte med alla elektroniska spår vi lämnar, alla register, alla kameroro etc etc: Vi ville ha mer.
Vi vill bli dokumenterade in absurdum .
Se mig – och helst; kommentera mig. Tumma mig åtminstone.

Och därför ägnar vi dagarna åt att kontraspionera på oss själva.
Tittar på oss själva bland hyllor av konservburkar eller på uteserveringen med vänner.

Ett klassiskt filosofiskt problem har fått sin lösning 2010: Har jag varit på en ball fest om inte mina 187 FB-vänner vet om att jag har varit på en ball fest?
Och svaret är nej.

Gott så.
Jag undrar bara vad som händer om man glömmer checka ut från Ica Maxi?
Går larmet? Kommer Securitas? Eller? 

Om tio dagar ska jag åka till Paris. Eftersom min efterlysning för någon månad sedan inte gav något rungande gensvar har jag dock inte bokat några biljetter än. Och nu har det blivit lite av en sport det här, att hitta alternativa resvägar. Igår hittade jag en buss till hemresan. Paris -> Stockholm. Restid 1 dag, 4 timmar och några minuter på det – bara 1 600 pistoler. Jag dör en smula av tanken att åka buss i nästan trettio timmar. Hjälp.

Sonen går in för kycklingspetten. Bra mat.
Men en mamma måste alltid vara där och peta. Finns alltid fler punkter på listan som bygger upp det dåliga samvetet. Nu tänker jag: varierad kost.
– Ska du inte prova nåt annat?
– Nä, säger Stora E.
– Vårrullar?!
– Finns det höstrullar? Och errullar?
– Friterat äggblad?
– Inte visste jag att äggen har blad!
Jag riktar om kanonen mot den yngre generationen. Men så kommer jag på att hon är fridlyst. Ett reservat av grönskande barndom där jag försöker att trampa så lite som möjligt. inte bryta kvistar.
Så hon kör ned näven i vattenglaset, hämtar mat som hon inte äter upp och äter mintchoklad istället. Sedan skriker hon TUTTAR minst tjugo gånger.
När Stora E var liten hade jag fullt upp med att vara Mamma Bra och göra honom till Sonen Bäst.
Orättvist, ja.
Och nu skäms han för Lilla O och drar ned mössan för ögonen.