Detta med tummar. Alltså tummar man kan göra på blogginlägg, artiklar på aftonbladet.se och Facebook-statusar och -inlägg. Med mera. Ni vet.

Det är ett tänkande som tar sig in i ens hjärna. Jag kände att Zahid hade gjort tummen upp för mina tänder när jag varit hos tandläkaren nyligen. Nya Chefen konstaterade att jag var lite webbskadad när hon hörde det.

Men tummandet är inte så lätt som ett glatt klick eller ett imponerat Iphone-pet. Man vet inte alltid vad man tummar. När någon skrev ”Sitter och jobbar igen, det är åt helvete” då gjorde jag tummen upp.

Men det finns olika sätt att se på det.

1. Det är ju bra att folk har att göra på jobbet. Annars kan de bli bortrationaliserade och/eller deprimerade. Därför måste man gilla detta.

2. Att någon man är vän med, i alla fall på FB, upplever sitt lilla liv som ett helvete, ens för stunden, är å andra sidan inget att tumma.

3. Men denna person kan behöva lite uppmuntran i sin Golgata-vandring. Varför inte en vänlig gest, kanske en tumme i vädret?

4. Och slutligen, som amatörpsykolog tycker man att det är bra att han kan sätta ord på sin jobbiga belägenhet. Att han får lufta hur han känner det kanske hindrar honom från att gå in i väggen. Alltså tummen upp.

(På FB heter det Gilla och inte tumma. Men skit samma, det är samma sak ändå.)

Summa summarum, ett skäl att inte tumma, tre skäl att göra det.

Men om man nu gör det, hur ska mänskan veta vad man menar?

Ja ni ser hur komplicerat det är, det här lilla klicket eller petet.

Apropå tummar tänker ni nu att det vore toppen att kunna göra tummen ned, t ex på det här inlägget. Och det tycker min kollega T, som läser denna blogg, också. Som motdrag kräver jag att kunna göra fingret (det långa) på artiklar av en viss typ.

Och där står vi nu. Tomtarna på utvecklingsavdelningen har fingret (det pekande) på avtryckaren, redo att fixa nedåt-tummar eller långfinrgrar asap.

Skojar självklart med det sista. Dom är inte alls tomtar!