Den 22 maj är det meningen att formkurvan ska peaka.
Jag ska springa Göteborgsvarvet – i bättre form än nånsin.
Det var i alla fall tanken  – efter att förra året ha snubblat på tangenterna och lyckats inte anmäla mig. (Då straffade jag mig själv genom att springa Stockholm Halvmarathon. Lika långt – men inte alls samma sak.)

Och nu i år är jag verkligen jätte-anmäld.
Problemet är att samma dag är det klassåterträff med min gamla högstadieklass.
Och eftersom jag inte lär starta i första startgrupp så uppskattar jag min starttid till cirka klockan 17.45. Och min målgång till 19.50.

Om jag då skyndar mig ut till Frölunda och byter kläder och sedan vidare till klassfesten så kan jag komma indrällande två, tre timmar försenad – om jag får tag på ett par skor i storlek 48 och en rollator.
Efter två, tre timmar vet man inte vad som hänt.
Folk kan vara fulla och festen kan ha urartad, dom kan ha börjat stoppa ned varandra huvuden i toalettstolen och kasta suddigummi på varandra. Klottra på väggarna. Tjuvröka. Hångla. Skolka. Vem vet.

Det känns som att jag måste välja.

Löpning gör att man blir lycklig och mår bra och kan äta vad man vill utan att behöva köpa upp sig på större jeans.
Klassåterträff är roligt när man är 40 och inte har något att bevisa eller någon revansch att utkräva, bara vill träffa gamla vänner.

Men löpning gör också att man blir nervös och stressad och röd i ansiktet och får prestationsångest och jävligt ont i kroppen, i alla fall efter två mil.
Och ärligt talat tror jag att den där formtoppen inte kommer infalla den 22 maj i år (heller).

Och klassåterträff kan nog också göra att man blir nervös, särskilt om man måste komma instapplande och erkänna att det tog typ tre timmar att kuta runt den där jävla stan så dom hade stängt målet när jag kom fram…

Nä, vad tror ni? Någon som har ett råd?