De som målade upp övervakningssamhället som ett skräckscenario gjorde en stor missberäkning:
Folks längtan att bli sedda är större än rädslan att bli övervakade.

Tänker på detta ofta, till exempel när jag ser folk CHECKA IN på olika ställen på Facebook.
Jovisst, jag förstår vitsen. Det är inte för att hinta för Säpo att om ni vill ta mig kan ni komma dit och dit just nu.
Det är bara påfågeldans. Det är för att berätta att man sitter på Kåken (obs stort K), att man strosar i Central Park, att man sitter på flygplatsen X redo för nya äventyr.
Det handlar om varumärkesbygge. Vem är jag? Jo en som flyger och far, alltid på G, ett socialt liv som slår det mesta.

Men Coop Forum eller Ica Maxi?!?!? Varför checkar man in där….?

Kanske för att varumärket ska byggas av högt och lågt, glamour och vardag. Vi är svenskar och ingen vill erkänna bara räkmacka. Det ska vara knäckebröd också.

Så därför checkar vi in på byggvaruhuset eller mataffären.
Kompletterar med twitter-hojt om kycklingpasta och smältande snö.
Åsså bloggar om hur vi går på Coop och twittrar.

Inget fel i detta. Absolut inte. Allt är frivilligt. Man säger vad man vill – och lyssnar på dem man vill.

Men ändå. Är det inte intressant,  att när 1984 äntligen kom (några decennier för sent) då räckte det inte med alla elektroniska spår vi lämnar, alla register, alla kameroro etc etc: Vi ville ha mer.
Vi vill bli dokumenterade in absurdum .
Se mig – och helst; kommentera mig. Tumma mig åtminstone.

Och därför ägnar vi dagarna åt att kontraspionera på oss själva.
Tittar på oss själva bland hyllor av konservburkar eller på uteserveringen med vänner.

Ett klassiskt filosofiskt problem har fått sin lösning 2010: Har jag varit på en ball fest om inte mina 187 FB-vänner vet om att jag har varit på en ball fest?
Och svaret är nej.

Gott så.
Jag undrar bara vad som händer om man glömmer checka ut från Ica Maxi?
Går larmet? Kommer Securitas? Eller?