En nöjesreporter går förbi, talande i telefon.

– Ja hej, jag ringer från Aftonbladet, en liten tidning i Stockholm.

Brunbrända Anne och Pether har varit i var sitt varmt och soligt land och fyllt varsin jämn fin siffra som slutar på noll. Idag fick alla tårta.

Den där glansiga mörka i mitten, den var god. Obs att den passar sig bara för hårda kaffedrickare som C och jag. T fick spasmer. – Det skulle vara en tetårta åt dig, säger jag. – Det behövs fan en red bull-tårta, säger T.

Detta med mamma = sociala medier-expert gav en liten sidodebatt. Om huruvida man ska adda glinen på Facebook eller ej.

I höstas kom ett mejl från en förälder i mitt barns klass. Föräldern ville inte att hennes dotter skulle skaffa Facebook-konto. Och ville nu höra med oss andra, har våra småttingar tjatat om FB? Eller finns de kanske där redan?

Det utbröt viss mejl-diskussion. Sedan skickade jag ett frejdigt mejl till hela föräldragruppen och berättade att MITT BARN inte var ett dugg intresserad av sånt och inte ens visste vad Facebook är.
Och FÖRRESTEN så var det ju 18 års åldergräns, visste jag.
För jag hade skrivit en ARTIKEL om detta ett år tidigare.

Då kom det ett mejl till mig. Enbart till mig. En pappa i klassen upplyste mig försynt om att både mitt barn och hans barn sedan en tid fanns på Facebook.
Och åldergränsen var tydligen ändrad. 

Humdidum… När man är en beskäftig idiot får man vara glad över bra vänner.

Jag skickade genast request om att bli vän med min avkomma, sprang hem och försökte ha ett ÖPPET och INTRESSERAT samtal med avkomman, för det har jag också skrivit i artiklar att man ska ha.

Det blev till att skicka ett mejl till alla föräldrar och säga att ”Hoppsan, så det kan gå men ungen fanns redan på FB”.

Jag hade inget emot att mitt barn fanns på Facebook. Mina barn är fria själar.
Jag hade bara nånting emot att jag framstod som att jag är Mamma Dålig.
Eller att det framkom. 

PS. Mer att läsa för den intresserade: gammal artiikel där tonårsexperten säger ”Kräv att bli addad av ditt barn”.

Aaaah. Detta kan verka yrvaket. Men jag säger bara Schulman show!
Detta gillar jag: de diskuterar en 11-årig fashionista som framträtt i TV4:s Förkväll. 

Debattchefen (Karin M), Petter och Calle (den yngre av Schulmännen) sitter där och vill antagligen säga det de flesta tänker: MEN GUD SÅ SJUKT, LÅT BARNEN VARA BARN!!!!

Men det kan man inte säga.

Man kan inte håna ett barn och kränka dess rätt till en fri vilja.
Man kan inte döma folk.
Man får inte sätta sig på höga hästar och låta hästarna bajsa ner på människor, särskilt inte på korta människor.

Och detta är tre personer som ser bjälkarna i sina egna ögon.
Okej att Chloe går med en 15000 kronors handväska på premiär med sin mamma.
Men jag, säger Petter, klär ju upp min son i sneakers.
– Vilka är vi att sitta och döma? 

Ja. Det är ju same same – but ändå very different.
Ett eller två par sneakers är faktiskt ingenting jämfört med att pådyvla sitt barn en hel livsfilosofi kokad på Prada och Balenciaga.
Jag avundas dem inte alls där de smyger omkring på minfältet och försöker hitta ett ställe att stå på.
Det är ”möjligen lite omdömeslöst”. Det är ”inte hälsosamt”.

Sedan får Debattchefen en snilleblixt som löser hela problemet:
– Skillnaden är att din son kan leka i sina sneakers!

Frågetecknen kring den allestädes närvarande Fröken Bovary hopar sig.
Lina bloggade häromdagen om mysteriet – med följden att ännu fler började fråga.

Redaktionelle utvecklingschefen framkastade teorin att Frk Bovary var mitt alter ego.

Men då kan han ju inte ha läst hennes blogg.
Eller så har han – skrämmande tanke – gjort det och känner igen sig!!!
Bovary-bloggen är nämligen i sina stunder ett slags The Office.
Fast svenskare, roligare och – tror jag – sannare. 

Idag tar jag dock en gång för alla död på idéen om att det är jag.
Jag har nämligen intervjuat Fröken Bovary och Ketchupmamman aka Karin Lindell till en artikel om morsor på nätet.
(And I´m not talking to myself.) 

Jag hittade en liten glömd del av världen.
Gömd bakom ett skåp.
En plats i världen som nog inte ens fastighetschefen känner till.

Känns lite poetiskt att hitta nya platser en fredagförmiddag.

Då gör det inget att man framstår som en galning.

Åsså kolla in bilden på freaket som är rädd för ryssen.

I dag har det varit en stor dag. Enda sedan jag började på Aftonbladet har jag drömt om att kunna cykla till jobbet. Flera gånger har jag bestämt mig för att nu ska det ske. Men något har alltid kommit i vägen. Dålig väderlek, aktiviteter efter jobbet eller dåligt humör, som har gått bättre ihop med tio minuters trängsel på tunnelbanan än lite frisk luft.

När jag vaknade i morse visste jag plötsligt att nu är det dags!!! Och det var precis som jag hade tänkt mig. Vind i håret och musik i lurarna. Kärlek till livet! (Eller det sista kanske var en smärre överdrift. Jag har inget vidare morgonhumör. Men ändå.)

Nu står min cykel på Arenavägen utanför Aftonbladet och längtar efter mig och jag efter den. Om någon timme ska jag trampa vidare mot solnedgången. Men imorgon parkerar jag den rostfärgade faran på Arenavägen igen!

Rostfärgade faran har gått i arv i generationer. Min gammelmormor Marta var den första ägaren, därefter kom mamma och sedan jag. Tre generationer av kvinnor har förflyttat sig med hjälp av skönheten. Fortfarande glider hon fram genom stan, men ger nu för tiden ifrån sig ett obstinat gnissel vid varje tramp. En gammal hjältinna, som förtjänar en eloge. 

Vad är det med kalmariterna?

Hemtjänsten fick problem med spöken.
Och ett gruppboende hade ”övernaturliga väsen”. På besök, får man förmoda.

Men kommunen gjorde som kommuner gör: klassar det som arbetsmiljöproblem.

Men ändå. Man undrar vad det är med kalmariterna.
Särskilt som vi har en Kalmarbördig redaktionschef här som med jämna mellanrum går i spinn när han drar sin historia om när han såg ett spöke.

Så man undrar ju.

Kanske ska kolla med Fotbollsfrun om hon sett nåt.

FOTNOT: Efter påpekande från redaktionelle utvecklingschefen; han som sett spöken är inte redaktionschef längre. Han är något annat slags chef.

A: Strepsils och tygg-enchinagard tillsammans var fjärde timme. Detta tipsade Nathalie mig om under min Aftonbladettid och det är det bästa! Många förkylningar har blitt en fantasi blott!

M: Finns nåt som heter krisbrus på apoteket, vet inte vad det e bra för men namnet e grymt. Köp.

S-M: En halv centimeter whisky.

D: Gurgla med salt upplöst i vatten, så mkt salt du pallar! och drick kopiösa mängder ingefärsdricka. Till det behövs- 1 stor rot ingefära, hackas o kokas upp i 3 liter vatten. När det kokat upp låter du sjuda på svag värme en timme. Tillsätt 2 deciliter färskpressad citronjuice, och ca 3-4 matskedar honung. Låt svalna och drick ett glas i timmen. Honungen lindrar halsont o ingefära e extremt antioxidantiskt! Gott smakar det oxå:) gurgla med salt ofta!

Jag: Vilka apotekare ni är, tack! Inhandlat: Echinagard, Zyx Mint och Ipren. Ska göra storkok på ingefärsdricka i kväll. Låt kampen börja.

Jag: PS: De tittade konstigt på mig när jag entusiastiskt frågade efter Krisbrus, varför M?

S-M: Systemet är din vän, Lina.

Jag: Mm. Alla jag har beklagat mig för verkar tro mest på din huskur S-M. Får väl bli spetsad ingefärsdricka då.

F: Whiskey är det enda som biter, på riktigt. Jag ordinerar 2x1cm. Dödar det mesta i halsen..

Jag: Mot löst sittande fingrar då?

F: 2x4cm. Bra även mot kallbrand/pest/finanskris/svinis, har jag hört alltså.

Ni har redan säkert läst att Katrin och Bingo har fått en son – Ringo.
Och kanske tänker ni att det var ett corny namnval. Och snacka om att hon kommer säga fel:
– Nu ska du gå och lägga dig, Bingo, jag menar Ringo! Nej inte du Bingo, jag sa Ringo…
Etc etc.

Fast jag tänker mer på att Katrin jämte de klingande rullande namnen Bingo och Ringo låter så… ja, prosaiskt.

Och vad ska nästa eventuella barn från firma Rimér-Zytomierska heta?

Enkelt. Det är bara att välja mellan mina kollegors förslag:
– Zingo
– Dingo
– Lingo
– Ingo
– Pingu

Men då blir det ingen symmetri i familjen.

Det får bli något som rimmar på Katrin.

Nej, det är inte snällt.

Men Samarin, det rimmar nästan.

Eller helt enkelt Katrina.

En gång i tiden bloggade de sig jorden runt på Aftonbladet.se. Nu har de fått barn, grattis!