– Usch, jag fick nästan ont i huvet av att sitta där i solen, säger kollega X när vi går förbi varann i pentryt.

Sedan tillägger hon:

– Men man ska inte klaga.

Exakt. Det känns av nån anledning som att man inte får klaga på solen.
Solen. Solen. Solen.
Ständigt denna sol.
Den har alltid rätt, den är ofelbar, den är untouchable.

Man får INTE KLAGA.
Man hör det hela tiden.
Folk pustar och lider – men INTE KLAGA.
Istället tassar vi på tå, försöker vara tacksamma, så att den inte blir stött och går ner. 

Men kan man inte få skälla, bara lite?

Tänk om ni hade en vän som höll sig borta när man som mest behövde den.
Tänk om ni led i ensamhet och var sjuka av längtan.
Och så kom vännen plötsligt tillbaka.
Och då får man bara bli glad!?

Kan man inte ens få säga (förebrående): var var du nånstans hela långa smällkalla vintern när jag längtade efter dig?

Hmmm. Ja. Nej. Kanske inte.

Det låter kanske inte så bra: Kul att du äntligen är här – men nu har jag ont i huvet…