Det står en pojke och tittar på mig när jag ringer på dörren.
Han har en hund i koppel.
Jag tittar tillbaka.
Jag lägger örat mot dörren, trycker på dörrklockan igen.
Jag tittar på killen igen, lite menande, ursäktande ett bisarrt beteende.

– Vad stirrar du på? frågar han.
– Ehhh… Jag bara tittar på… hunden!

Sen blir jag insläppt (puh!).
Jag börjar berätta för min dotters kompis mamma. Då skriker hon till, hon ser genom fönstret pojken ta med sig hunden genom att svinga den i en båge genom lufte
Hon säger att pojken har nån diagnos. Han är aldrig elak, alltid snäll med barn.

Och när jag tänker efter så var det ingen retorisk tyken fråga.
Han undrade uppriktigt vad jag stirrade på.
Och jag vågade inte svara uppriktigt:
Dig.