I slutet av 80-talet och början av 90-talet fanns det ett antal (r)-are på Journalisthögskolan.
R-are är short for medlem i KPML(r).
Och vad det är short for får ni googla på om ni inte vet.

En av de här (r)-arna gick på ett elevkårsmöte (jo, det hette så) till storms mot FESTFASCISMEN på skolan.

Jag förstod inte då att det kunde finnas folk som inte vill gå på fest.
Jag förstår det fortfarande inte.
Men jag vet det.
Man kanske inte vill, inte kan, inte får eller inte har möjligheten.

Och läser jag om festfascismens inkarnation: FIKAFASCISMEN.

När tidningen Chef eller Shortcut eller E24 (det råder oklarhet om vem som gjort vad) listar 22 sätt att reta chefen så är fjärde budordet ”Var inte en ensamvarg”.

(Inom parentes: de menar förstås att för att reta chefen ska man vara en ensamvarg – för att INTE reta chefen ska man INTE vara det.)

Man måste ha jobbat ett tag för att kunna tacka nej till en fika.

Hear, hear, kids.
I arbetslivet ska man inte följa sitt hjärta eller någon diet.
Man ska följa strömmen. Main-strömmen. 

Det är fan hårda tider för asociala människor.
Och för blyga.
Och för folk som inte kan hålla fingrarna i styr när fikabrödet kommer fram fast de borde.

Jaja. På mitt jobb går det i alla fall bra att vara en ensamvarg.
I alla fall om man är en ensamvarg som söker sin flock.