Det som inträffade igår kan vara en variant av ”senior moment”.
Ett slags ögonblick av tant.

Det knäckte till i höften vid 1 km.
Eftersom jag är uppvuxen med att man inte ska känna efter så mycket så sprang jag vidare.
Oj, vad jag sprang.
En mil, faktiskt. Årets första hela. 

Och sedan när jag kom hem: aj i höften.
Och idag: aj i höften.

Och nu är jag så där extremt enerverande och berättar detta för alla som kommer i närheten.

S tittar bekymrat på mig, säger att hennes make drabbades samma åkomma.
– Det kanske är en trend? säger jag.
– Mmm. Hans ben är ändå i nyskick, säger S.
– Hur då, har han opererat sig?
– Aldrig använda, säger S.