Tänk vilken tur man har ibland.
Till exempel drar jag en suck av lättnad för att jag inte är forskningsassistent vid USA:s nationalbibliotek nu när Twitter donerar hela sitt arkiv dit – för forskning.

En historiker säger till New York Times att tweetarna är som dagboksanteckningar, nedklottrade i ögonblick när folk är som mest ärliga.

Who am I – men tillåt mig ändå tvivla.
Dagböcker skrivs ofta för att INTE läsas av någon annan.
Tweetar skickas ut till hela den uppkopplade världen.
Som trandans vid hornborgasjön.
Eller som svansjön på bolsjoj-baletten.
Det handlar om att synas i sin ballaste dager.
Alltså ögonblick då folk är som minst ärliga.
Fast det kan man förstås också forska på.

Nu finns det ju gott om mensch som tycker att twitter är pladder och banaliteter.
Men så finns det de som försvarar Twitters allmänmänskliga intresse med att Gud bor i detaljerna.

Javisst, det kan ju hända.
Men jag är ändå glad att jag slipper.
Tänk vad många väderobservationer, lunchrapporter, tv-programsutrop etc etc etc någon stackars forskningsassistent ska behöva gå igenom får att hittta ett guldkorn.
Puh.