I går efter jobbet åkte jag och tränade. Och efter träningen åkte jag hem. En resa som innebar både trevliga och mindre trevliga erfarenheter.

Färdens mer trevliga inslag var att min vän Miss Lo ringde. Hon hade en hel del nya, livsviktiga insikter att dela med sig av. Och jag lyssnade uppmärksamt på alla hennes visdomsord. Tyvärr lite för uppmärksamt, ska tilläggas.

Jag var så inne i vårt samtal att jag glömde att kontrollera var jag satte fötterna, när jag gick runt och väntade på tunnelbana. Plötsligt kände jag en ovälkommen doft välla upp genom mina näsborrar.

Jag vände blicken neråt och fick se något brunt och kletigt. En hel kaskad med utsmetat hundbajs fanns under och runt mina fötter.

Jag gav ifrån mig ett skrik som påkallade uppmärksamhet från de andra väntande resenärerna runt omkring mig. Och när de förstod att jag hade förvandlats till en stinkbomb backade de diskret.

Jag skämdes över oset. Men kloka Miss Lo vände snabbt den förargliga situationen till något positivt.

Hennes bekant brukar nämligen alltid tänka på livet i form av två vågskålar – en för bra och en för dåliga saker. Det innebär att om bekanten till exempel missar bussen, så tänker hon att hon har en positiv sak till godo som kommer att hända henne inom kort.

Jag blev uppspelt av tanken. Det betydde ju att hundbajset kanske inte var så tokigt ändå. Kanske var det värt att stå ut med lite klet.

Och när jag berättade för Miss Lo att jag dagen innan hade tvättat mina tygskor i tvättmaskinen nästan skrek hon:

”Det är ju ännu bättre. Då är det ännu mer synd om dig, vilket betyder att du inom en snar framtid kommer att uppleva något fantastiskt.”

Än så länge har min arbetsdag varit väldigt trevlig. Kanske till och med lite trevligare än vanligt. Men jag undrar, jag… Är det på grund av gårdagens hundbajs, eller väntar det något ännu bättre runt hörnet?