Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig… Det som alltid har varit självklart försvinner i tomma intet och byts ut mot nya självklarheter. Nya rutiner.

Så var det för fyra år sedan. Jag och J hade fått klart med lägenhetsbyte. Vi skulle styra kosan från en Stockholmsförort till en annan. Den ena mitt hem ända sedan jag flyttade till huvudstaden fyra år tidigare. Den andra ett ännu okänt land med tunnelbana i stället för pendeltåg.

Det blir perfekt sa J. Och jag tänkte att kanske det blir. Men var inte lika övertygad. Mitt dåvarande hem hade trots allt varit min fristad i flera år. Med vänner i krokarna. Där jag efter tio minuters promenad var hemma i någons kök.

Vi tittade på lägenheten på vintern. Det var mörkt och snöigt. Den såg fin ut och vi sa ja.

När flyttlasset gick hade det hunnit bli vår. Det terracottafärgade tegellandskapet, som tornade upp sig på det nya stället, såg inte längre lika inbjudande ut som det hade gjort i mörkret. Och jag satte mig ner i vårt nya hem och grät.

Det blir bra sa J. Och han hade rätt. Jag lärde mig att älska lyan. Gjorde den till min borg.

Nu är det återigen nya förutsättningar som gäller. Och så är det väl egentligen med allt. Det är omöjligt att minutiöst planera livet. Saker och ting händer hela tiden. Oförutsedda saker. Som rör runt. Som river upp och river ner. Som gör vardagen både skrämmande och spännande på samma gång.

Igår mailade jag med en läsare som hade en fantastisk historia att berätta. Hon avslutade sitt mail med att skriva ”Tänk vad man kan vinna på att våga”. Och det är väl så det är med nästan allt. Det gäller att se nya möjligheter och ta em. Håll utkik efter hennes historia på Wendela. 

Kvällssol över en terracottafärgad förort någonstans i Stockholm.