Pernilla aka Nya Chefen blir lyrisk över måsarna som hovrar över de röda taken.

– Det är ju bara måsjävlar som cirkulerar i jakt på slaktavfall, säger jag surt.

– Jag skulle gärna vara en mås som svävade fritt, säger Nya Chefen, fortfarande lyrisk.

– Usch, jag hatar måsar. Bästa med att inte bo i Göteborg längre är att man slipper alla måsar, säger jag.

Och det är nu det händer.
Nya Chefen kommer runt och visar sin svanktatuering.
Det är en mås.
Och det finns en förklaring.
Barndomens fält som färgades vitt av måsarnas ankomst.
Sen slog våren ut i full blom och allting liksom började på nytt.

Och där står jag med klaveret upp till knät.

Men när jag växte upp stod måsarna får störd sommarmorgonssömn.
Stalkade glasspauser på Saltholmen.
En galen mås jagade mig i Kungsladugård.
Och en sket mig rätt i ansiktet – i Linköping av alla ställen.

The sign of Nya Chefen.