Vi diskuterar en artikel. Pernilla aka Nya Chefen vaknar till:

– Vad ÄR Hollywoodsex? frågar hon.

– Stråkarna! Har du aldrig hört stråkarna? Plötsligt står det en symfoniorkester i sovrummet…

– Så här: ba ba ba baaaa? säger Nya Chefen och härmar Ödessymfonin.

– Eller voff, så tänds det en brasa och tjoff så ligger det en björnskinnsfäll på golvet, fantiserar hon vidare.

– Eller så får man plötsligt så där dimmiga ögon så att allt ser lite softat ut, säger Ankan.

– Ja eller så ser man plötsligt snygg ut, säger jag.

När jag var liten satt jag på stora släktmiddagar där pappa och hans bröder höll hov.
Det var mest skrönor, i huvudsak om vansinnigheter utförda av min pappa.
Men roligt brukade det vara.

En gång började de träta om huruvida man blir miljonär om man stryker med fingret på insidan av äggskalet när man knäckt ett ägg.

Jag var liten – men stor nog att häpna över att de på visst allvar diskuterade skrock.
Vuxna rationella människor som övervägde om magiska handlingar fungerar!
Det var liksom i klass med att knacka sig själv i ryggen när man trampade på A-brunnar eller räkna till tre på K-brunnar.

Jag hann bli vuxen innan jag frågade pappa om saken. Och nej då, det var inget skrock. Dom kände en som gjort så och han hade blivit miljonär.

Det handlade om att få ut varenda droppe av äggvitan.
Men, sa pappa, skillnaden är så liten så det kan omöjligen göra någon till miljonär (han angav till och med mängder så han hade uppenbarligen testat).

Tilläggas bör att pappa och hans bröder var bagare. Så det här äggknäckandet rörde lite större mängder än en sats pannkakssmet till familjen.
Och miljonären var väl en konkurrent – med något annat knep än äggskalsstrykning.

Detta tänkte jag på när jag skrev förra lördagens artikel om alla myter som florerar bland småbarnsföräldrar.

Att stryka ur äggskal finns inte med i boken. Men om ni nån gång hör talas om det – tro det inte.
Det är inte en myt, inte ens skrock. Bara ett vanligt missförstånd. Eller släkttrauma (för mig).

Åsså hundra spänn på att ni kommer tänka på Wendela nästa gång ni knäcker ett ägg!

Sådärja! Å nu stryker jag ur insidan av ägget med pekfingret och… vänta nu, varför står jag här och tänker på wendelabloggen…? Mystiskt.

I går efter jobbet åkte jag och tränade. Och efter träningen åkte jag hem. En resa som innebar både trevliga och mindre trevliga erfarenheter.

Färdens mer trevliga inslag var att min vän Miss Lo ringde. Hon hade en hel del nya, livsviktiga insikter att dela med sig av. Och jag lyssnade uppmärksamt på alla hennes visdomsord. Tyvärr lite för uppmärksamt, ska tilläggas.

Jag var så inne i vårt samtal att jag glömde att kontrollera var jag satte fötterna, när jag gick runt och väntade på tunnelbana. Plötsligt kände jag en ovälkommen doft välla upp genom mina näsborrar.

Jag vände blicken neråt och fick se något brunt och kletigt. En hel kaskad med utsmetat hundbajs fanns under och runt mina fötter.

Jag gav ifrån mig ett skrik som påkallade uppmärksamhet från de andra väntande resenärerna runt omkring mig. Och när de förstod att jag hade förvandlats till en stinkbomb backade de diskret.

Jag skämdes över oset. Men kloka Miss Lo vände snabbt den förargliga situationen till något positivt.

Hennes bekant brukar nämligen alltid tänka på livet i form av två vågskålar – en för bra och en för dåliga saker. Det innebär att om bekanten till exempel missar bussen, så tänker hon att hon har en positiv sak till godo som kommer att hända henne inom kort.

Jag blev uppspelt av tanken. Det betydde ju att hundbajset kanske inte var så tokigt ändå. Kanske var det värt att stå ut med lite klet.

Och när jag berättade för Miss Lo att jag dagen innan hade tvättat mina tygskor i tvättmaskinen nästan skrek hon:

”Det är ju ännu bättre. Då är det ännu mer synd om dig, vilket betyder att du inom en snar framtid kommer att uppleva något fantastiskt.”

Än så länge har min arbetsdag varit väldigt trevlig. Kanske till och med lite trevligare än vanligt. Men jag undrar, jag… Är det på grund av gårdagens hundbajs, eller väntar det något ännu bättre runt hörnet?

Japp så var det dags igen.
SILLY SEASON HAR BÖRJAT.
Som vi har väntat.

Nu tror ni att vi försöker ironisera över fascinationen inför nyheter av typen ”bollsparkande gubbe ska bollsparka i annan klubb – kanske”.

Men icke.

Vi längtar bara efter att få höra sportredaktionen släppa loss i en rungande skrattsalva.
Det behöver ni, det behöver vi.
I år sitter vi så långt ifrån er att ni måste verkligen låta stämbanden fladdra (eller vad man gör när man skrattar).

Men å andra sidan misstänker vi att ni har svårt för att hålla er för skratt med tanke på att silly season-bloggen redan igår var större än den störste (Alex Schulman).

Så kom igen nu, upp å nicka sockerdricka, sassa brassa mandelmassa, vi vill höra sporten skratta!!!

Ibland kan jag känna mig lite osedd. Osynlig liksom. Då skakar jag Ramlösaflaskan så hårt jag kan, öppnar den och låtsas att jag är törstig och ska dricka, varpå jag ”råkar” spilla vatten på pinsamma ställen. Sedan går jag ett varv på redaktionen, känner att folk tittar lite och undrar över vad som egentligen har hänt med mina jeans, och vips så känner jag mig uppmärksammad. Sedan sätter jag mig och jobbar igen.

Dagens artikel om finska Veikko är upprörande och rörande och gör mig arg och ledsen. Men den väcker också frågor på ett helt annat plan.

Vad gör E-type där? Dyker inte han alltid upp på de mest oväntade ställen?

”Han måste vara aktuell med nytt album” ropar någon på morgonmötet som förklaring.

Men jag ställer mig tvivlande. Senast jag hörde talas om honom sov han med en räv. Vad hittar han på härnäst, den gode E-type?

Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig… Det som alltid har varit självklart försvinner i tomma intet och byts ut mot nya självklarheter. Nya rutiner.

Så var det för fyra år sedan. Jag och J hade fått klart med lägenhetsbyte. Vi skulle styra kosan från en Stockholmsförort till en annan. Den ena mitt hem ända sedan jag flyttade till huvudstaden fyra år tidigare. Den andra ett ännu okänt land med tunnelbana i stället för pendeltåg.

Det blir perfekt sa J. Och jag tänkte att kanske det blir. Men var inte lika övertygad. Mitt dåvarande hem hade trots allt varit min fristad i flera år. Med vänner i krokarna. Där jag efter tio minuters promenad var hemma i någons kök.

Vi tittade på lägenheten på vintern. Det var mörkt och snöigt. Den såg fin ut och vi sa ja.

När flyttlasset gick hade det hunnit bli vår. Det terracottafärgade tegellandskapet, som tornade upp sig på det nya stället, såg inte längre lika inbjudande ut som det hade gjort i mörkret. Och jag satte mig ner i vårt nya hem och grät.

Det blir bra sa J. Och han hade rätt. Jag lärde mig att älska lyan. Gjorde den till min borg.

Nu är det återigen nya förutsättningar som gäller. Och så är det väl egentligen med allt. Det är omöjligt att minutiöst planera livet. Saker och ting händer hela tiden. Oförutsedda saker. Som rör runt. Som river upp och river ner. Som gör vardagen både skrämmande och spännande på samma gång.

Igår mailade jag med en läsare som hade en fantastisk historia att berätta. Hon avslutade sitt mail med att skriva ”Tänk vad man kan vinna på att våga”. Och det är väl så det är med nästan allt. Det gäller att se nya möjligheter och ta em. Håll utkik efter hennes historia på Wendela. 

Kvällssol över en terracottafärgad förort någonstans i Stockholm.

Pernilla aka Nya Chefen blir lyrisk över måsarna som hovrar över de röda taken.

– Det är ju bara måsjävlar som cirkulerar i jakt på slaktavfall, säger jag surt.

– Jag skulle gärna vara en mås som svävade fritt, säger Nya Chefen, fortfarande lyrisk.

– Usch, jag hatar måsar. Bästa med att inte bo i Göteborg längre är att man slipper alla måsar, säger jag.

Och det är nu det händer.
Nya Chefen kommer runt och visar sin svanktatuering.
Det är en mås.
Och det finns en förklaring.
Barndomens fält som färgades vitt av måsarnas ankomst.
Sen slog våren ut i full blom och allting liksom började på nytt.

Och där står jag med klaveret upp till knät.

Men när jag växte upp stod måsarna får störd sommarmorgonssömn.
Stalkade glasspauser på Saltholmen.
En galen mås jagade mig i Kungsladugård.
Och en sket mig rätt i ansiktet – i Linköping av alla ställen.

The sign of Nya Chefen.

En av våra flitigaste kommenterare, läsare och twittrare heter Fröken Bovary. Hennes blogg är ett under av underfundigheter och plötsligt har det som antagligen startade som ett ”äh, jag uppger inte mitt namn, jag bara bloggar på” utvecklats till en urban legend. De senaste veckorna har vi blivit utfrågade om den här Frökens riktiga identitet.

”Det måste vara någon som jobbar här?”

”Hon är lite halvkändis va?”

”Hon är jävligt rolig. Roligare än jag trodde faktiskt.”

Och Fröken hon bara bloggar på, ovetandes om sitt nyvunna kändisskap och alla frågetecken som skriker efter att rätas ut. Och vi, vi tiger som muren.

I lördags var det riktig sommar här i Stockholm. I går öste regnet ner. Ibland är det mysigt att höra smattret mot fönsterrutorna…

Min kompis L var här och hälsade från Göteborg. Vi var och fikade och bestämde oss för att gå och kolla nyöppnade Fotografiska nära Slussen, vid Stadsgårdshamnen.

Det levde upp till alla förväntningar. Flera våningar bara med foto!! Bäst var legenden Annie Leiboviz utställning. Personligen älskar jag hennes privata bilder av familjen och partnern Susan Sontag.

När vi hade njutit i flera timmar skulle jag guida L tillbaka till Centralen så att hon kunde återvända till Gbg via tåg. Det regnade som sjutton men det gjorde inget. Vi var lyckliga och fyllda av inspiration.

Även här inne i Globen, där Aftonbladet har sitt högkvarter, skiftar årstiderna. I mitten av byggnaden hänger olika modeller ner från taket. När det var påsk dinglade där stora påskägg och kycklingar. Och nu till sommaren syns måsar och olika somriga illustrationer i papp. Varje gång det är nytt tema funderar jag på vem som sitter och klurar på hur modellerna ska se ut. Vem ligger bakom de gigantiska påskäggen?

I alla fall… Bra med en lite påminnelse, om man på väg till jobbet har glömt bort var på året man befinner sig!