”Aldrig mer” tänkte jag från start till mål förra gången jag sprang en halvmara.
Men i samma sekund foten landade på mattan som registrerar ens sluttid, kom tanken ”Äsch det var väl inget.”
Igår malde bara tanken på hur långt det var till nästa vätskekontroll.
Och på Slottskogsvallen tänkte jag att nästa år springer jag snabbare.  

– Hjälp tåget stannar inte! skriker några uppspelta damer som stått i mittgången och väntat på att få kliva av i sin hemstad.

Tagga ned, tänker jag.

Men sen händer nåt märkligt. Tåget stannar och en röst i högtalaren meddelar att vi nu ska backa till Alingsås.

Backa till Alingsås!

Där ser man.

Errare humanum est. Rätta till sina error divinum est. 

Vi lyssnar traditionsenligt på fredagsmyslåten här på redaktionen. Upptäcker att det intill videorutan finns en gilla-knapp. Och en ogilla-knapp!

21 personer har aktivt tryckt på knappen för att deklarera att de OGILLAR fredagsmys. Vilka jäkla pessimister. Vad längtar ni efter, ni som tryckte ogilla? Söndagsångest? För då ”vet man att man lever”?

Upprört samtal till sluttonerna av låten:

– Hur kan man aktivt ogilla fredagsmys? Hur neggig är man inte då?

– Eftersom det råder delade meningar om vad som menas med ”mys” tycker jag det kan bli lite.. Alltså, det har ju blivit en synonym för något annat också.

– Sant.. Men desto mindre anledning att trycka ”ogilla”.

Den här kombinationen sommarväder och stundande Göteborgsvarv gör Helena helt oresonlig. Det gillar vi. 

Vissa män och deras egon.
Ta till exempel den här mannen (se bilden). Vad är det som får honom att tro att han plötsligt kan börja stöta på typ västvärldens snyggaste tjej, Cheryl Cole?

Det är fint att ha gott självförtroende.
Och jag vet att mannen i fråga anses vara bra på att sparka boll.

Men att ha hybris brukar ju anses vara en dödssynd.

Och nån slags självkritik kan man ju kräva av folk.
Alternativt ett besök hos frisören. 

Hola guapa! Me look like Danny Amatullo in Fame (rememba?) – but without that guitar. But come and look at me when me and mio amigos are kicking balls in South Africa in a these a summer, Cherylita.

Det här med ergonomi är inte alltid lätt när man sitter framför en dator åtta timmar om dagen. Själv har jag ont i rumpan just nu. Mina ben når precis ner till golvet. Fast bara precis. I morse försökte jag sänka skrivbordsstolen men spaken verkade ha fastnat och jag gav upp. För lätt, så klart! Tyvärr har jag inget tålamod och blir oerhört irriterad när praktiska saker inte löser sig på en gång. Min strategi blir ofta att sticka huvudet i sanden tills problemen blir så pass påträngande att de inte går att ignorera längre.

Men i alla fall… Bredvid mig har Lina suttit hopkurad som en liten boll med fötterna på stolssitsen hela dagen. ”Jag behöver strecka ut”, sa hon när jag frågade om anledningen till den sittande fosterställningen.

Och Helena befarar att hon har drabbats av en alldeles ny åkomma – Iphonefingret.

Alltså… I dag har vi varit ett stukat gäng här på Wendela. Som hittills har ägnat för lite tid åt ergonomiska strategier. Det förde mig och Lina in på diskussionen om att vi kanske borde införa klassiskt, välbehövlig eftermiddagsgympa med stretching och ”gå på stället” varje dag.

Ska tipsa chefen om att ta upp idén på högre instans! Om inte annat skulle man få sig ett gott skratt. Tänk vilken extremt rolig syn det skulle vara om hela Aftonbladet redaktion skulle ”plocka äpplen” tillsammans varje eftermiddag kl 14.

I slutet av 80-talet och början av 90-talet fanns det ett antal (r)-are på Journalisthögskolan.
R-are är short for medlem i KPML(r).
Och vad det är short for får ni googla på om ni inte vet.

En av de här (r)-arna gick på ett elevkårsmöte (jo, det hette så) till storms mot FESTFASCISMEN på skolan.

Jag förstod inte då att det kunde finnas folk som inte vill gå på fest.
Jag förstår det fortfarande inte.
Men jag vet det.
Man kanske inte vill, inte kan, inte får eller inte har möjligheten.

Och läser jag om festfascismens inkarnation: FIKAFASCISMEN.

När tidningen Chef eller Shortcut eller E24 (det råder oklarhet om vem som gjort vad) listar 22 sätt att reta chefen så är fjärde budordet ”Var inte en ensamvarg”.

(Inom parentes: de menar förstås att för att reta chefen ska man vara en ensamvarg – för att INTE reta chefen ska man INTE vara det.)

Man måste ha jobbat ett tag för att kunna tacka nej till en fika.

Hear, hear, kids.
I arbetslivet ska man inte följa sitt hjärta eller någon diet.
Man ska följa strömmen. Main-strömmen. 

Det är fan hårda tider för asociala människor.
Och för blyga.
Och för folk som inte kan hålla fingrarna i styr när fikabrödet kommer fram fast de borde.

Jaja. På mitt jobb går det i alla fall bra att vara en ensamvarg.
I alla fall om man är en ensamvarg som söker sin flock. 

Varför har City ägnat en halvsida åt att kartlägga Stockholmarnas fetma, uppdelat på stadsdelar? Vem drar nytta av resultaten? Gör den lokala ICA-handlaren sina grossistinköp baserat på andelen människor som lider av fetma i just deras kvarter? Köper klädbutikerna in olika många storlek S eller XL? Märkligt.

Men nyfikenheten tar som alltid överhanden. Konstaterar att jag under min uppväxt rört mig från ett lågfetmaområde (4-6%) till ett medelfetmakvarter där jag sedan tillbringat merparten av mitt liv – med undantag för en avstickare till kraftigare fetma (10-12%). Sumpan, vad sker där egentligen?

Vi konstaterar också att Helenas gata väger tungt i kartläggningen.

Bokstavligt talat.

Om jag säger att det sprider sig ett jubel på den redaktion som ska göra Vi 5 (längst bak i tidningen varje dag), så förstår ni att jag skojar.

Den här veckan är det Wendela & Bonus.

Och just i dag är det Maja-Stina.

Och nu skojar jag faktiskt inte men denna nya sköna medarbetare grep sig an det hela med sådan liv och lust att Nya Chefen blev orolig.

– Men jag fick ju gå ut och träffa människor! tjoar Maja-Stina.

Nu har hon också ringt en kändis.

Så imorgon får ni läsa en vifemma gjord med kärlek och entusiasm.

Imorgon är det jag. Jippi, eller nåt.

Men efter min allra första vi femma fick jag beundrarbrev (att det var ett knogjärn i den smekningen bortser jag från). Och häromdagen såg jag att någon tejpat upp den på en pelare. Hahahaha.

Glad x 5.

– Usch, jag fick nästan ont i huvet av att sitta där i solen, säger kollega X när vi går förbi varann i pentryt.

Sedan tillägger hon:

– Men man ska inte klaga.

Exakt. Det känns av nån anledning som att man inte får klaga på solen.
Solen. Solen. Solen.
Ständigt denna sol.
Den har alltid rätt, den är ofelbar, den är untouchable.

Man får INTE KLAGA.
Man hör det hela tiden.
Folk pustar och lider – men INTE KLAGA.
Istället tassar vi på tå, försöker vara tacksamma, så att den inte blir stött och går ner. 

Men kan man inte få skälla, bara lite?

Tänk om ni hade en vän som höll sig borta när man som mest behövde den.
Tänk om ni led i ensamhet och var sjuka av längtan.
Och så kom vännen plötsligt tillbaka.
Och då får man bara bli glad!?

Kan man inte ens få säga (förebrående): var var du nånstans hela långa smällkalla vintern när jag längtade efter dig?

Hmmm. Ja. Nej. Kanske inte.

Det låter kanske inte så bra: Kul att du äntligen är här – men nu har jag ont i huvet…