Vi sekulariserade protestanter behöver ritualer. Jag avundas judarna. Jag står alltid som ett fån vid min mammas grav, jag vill göra något men tänker att kyrkogårdsförvaltningen kommer städa bort eventuella stenar… Och vad gör man på kristi himmelsfärd? Ja ska man följa egen tradition så blir det barn som hoppar studsmatta och leker jage med morfar. Gott så. Så får det bli. Vi mammor lagar mat och dricker vin. Love.   

När nya numret av en bröllopstidning landar i närheten av oss ser vi att vi som vanligt är steget före.
Vi skrev nämligen redan förra veckan om skicket – eller ev oskicket – att önska sig pengar i bröllopsgåva.

Nu tar bröllopstidningen ifråga upp ämnet.
Det är rätt att önska pengar i bröllopsgåva, tycker chefredaktören.
Det är nämligen modernt.
My God, det är ju faktiskt 2010.
Och moderna människor har redan allt (fattigdom är så ute).
Moderna människor gifter sig sent i livet.
Moderna människor har rätt att sätta guldkant på sina liv med en lyxig New York-resa då och då – och someone´s gotta pay: bröllopsgästerna.

Är det också modernt att visa halva mumindalen när man gifter sig?

Och förresten, varför inte bjuda in folk som bröllopssponsorer istället för gäster, det är väl ännu mer modernt? 

Nya chefen: Någon som ska med ner och äta?

Helena: Vi tänkte gå upp, det är panerad fisk.

Jag: Jag älskar panerad fisk.

Nya chefen: Varje dag lär jag mig något nytt om dig Lina.

Helena: Ja, du är som en lök, lager på lager…

Jag: Lök tycker jag också om. Kan ni bjuda på lite information tillbaka?

Helena: Nej. Vi har integritet.

Jag: Alla känner Lina, Lina känner ingen alltså?

Helena: Ja, du är som en öppen.. eller, som en hel jävla bokhandel.

1) Lill-lördag blev plötsligt fredag i denna ljuvliga tredagars-vecka.

2) De här fina vännerna spelar på Debaser i kväll. Och vi ska sannerligen dit.

3) Antydan till vårväder.

Onsdagen den tolfte maj = fem plus.

Kollegan T ska köpa present till en kompis. En ungkarl med ny lya.
Jag följer med ned i gallerian som smakråd.
– En kokbok! säger jag.
– Jag tänkte mer fem par strumpor från JC, säger T.
Men vi går till bokhandeln.
– Den här rutiga, det är visst en grundkokbok, säger jag.
– Nej, den har han redan köpt, säger T då.
– Jaha! Men ”Sju sorters kakor” då, så han kan göra kakor till efterrätt när han bjuder nån tjej på middag?
– Är du inte klok?
– Men är det inte fint att bjuda en tjej på middag och sedan ställa fram sju sorters kakor som han har bakat själv!? Eller blir det fel?
Hmm, tricky. Vi går ut ur bokhandeln och träffar T2, med kaffelattemugg i högsta hugg.
Vi enas om att det är jättefint att bjuda på egna kakor.
Det blir ”Sju sorters kakor”.
Faktiskt bättre än fem sorters strumpor.

Det ska vara raka kanter på pappret när ungkarlspresenten slås in.

Det var ebb i kaffeklubbens bryggare igår.
Vi undrade om Karin startat utbrytarklubben som hon hotade med.
Eller om det berodde på att Nick Herman åkt utrikes.

Men nu flödar kaffet igen. Tack vare Wendela och Den Fagra. 

Drömde att våra förra Ordförande (som nu är mammaledig- i verkligheten) hade lagt upp fem bilder på FB eller sin blogg – och vi skulle gissa vilka som var på bilderna.
Med jämna mellanrum bytte hon ut till tydligare bilder.
Och det gällde att gissa.

Jag hade mina svar klara – Fröken Bovary, Oisin, Sex and the City-tjejerna, Mysia på tv och ’pass’.

Men jag fick liksom inte iväg svaren (kanske tekniska problem).
Folk verkade ändå veta mina svar för skrattsalvorna stegrades.

Och där satt jag och skämdes medan det gick upp för mig att SATC var Spice Girls och bild två var en svart man.

Sedan vaknade jag av att elementen strömmade.
Klockan var 01.19.
Sänkte värmen ett hack, det är så man blir av med det strömmande ljudet.

I dag har jag rusat runt som en skållad råtta för att fixa med en modeplåtning… Kolla tidningen på torsdag för att se resultatet!!! 

Det som inträffade igår kan vara en variant av ”senior moment”.
Ett slags ögonblick av tant.

Det knäckte till i höften vid 1 km.
Eftersom jag är uppvuxen med att man inte ska känna efter så mycket så sprang jag vidare.
Oj, vad jag sprang.
En mil, faktiskt. Årets första hela. 

Och sedan när jag kom hem: aj i höften.
Och idag: aj i höften.

Och nu är jag så där extremt enerverande och berättar detta för alla som kommer i närheten.

S tittar bekymrat på mig, säger att hennes make drabbades samma åkomma.
– Det kanske är en trend? säger jag.
– Mmm. Hans ben är ändå i nyskick, säger S.
– Hur då, har han opererat sig?
– Aldrig använda, säger S.