Detta med nätdejting.
Det skriver vi om titt som tätt. I förra veckan om en sajt som ställde vissa KRAV på sina medlemmar, 4 års högre studier och en välskriven profil. Annars får man inte va med.

Först kände jag att jag ville vrida om kniven, ta ned dem – som man ofta vill när folk sätter sig på höga hästar.
Men sedan öppnades alla helvetets portar i kommentarsfälten och i min mejlbox (och någon understod sig till och med att skicka privat facebookmeddelande till mig).

Då fick jag en impuls att försvara de här stackars människorna som driver elit-dejtingsajten. Och framför allt dem som är med där.

Folk blir provocerad av så mycket.

Att det finns sajter enbart för snygga, rika, wannabe-rika, smarta.
Att det finns klubbar för folk med högt IQ.
Etc etc etc.

Visst är det märkligt att världen börjar bli som ett stort jäkla öråd, där det finns dejtingsajter där man kan röstas bort för att man är för ful. Men det är ju frivilligt att ge sig in där.

Och så länge staten inte inför skattelättnader för godtyckliga grupper (t ex ”brudar Reinfelt vill ligga med”) så ser jag inget problem i att högintelligenta har sin egen förening, s k snygga människor dejtar varandra och högutbildade sitter och skickar akademiskt formulerade sexinviter till varandra . 

Det står var och en fritt att starta sin egen förening/sajt/mötesplats för sitt särintresse.

Men jag misstänker att alla de som låter sin vrede välla fram har ett litet problem med att starta förening för sitt särintresse. Jag menar, förening för medelmåttor – hur särintressant är det?

PS. Idag kan ni uppröra er över jobbsökarsajten för snyggon om ni vill.

Redaktionens tjejer kör en egen Mustaschkamp. Här syns Monica Karlstein och Emma Landelius!

Vi tackar och bockar.
Man kan gå in här om man vill göra såna här hälsningar till oss till exempel.  

Och så säger vi förstås grattis till Sportbladet som fyller 10 år imorgon.

Läsarmejl: ”Ta lite fler bilder på det glada gänget där borta och sätt upp på bloggen!”

Svar: Här är vi!

Det står en pojke och tittar på mig när jag ringer på dörren.
Han har en hund i koppel.
Jag tittar tillbaka.
Jag lägger örat mot dörren, trycker på dörrklockan igen.
Jag tittar på killen igen, lite menande, ursäktande ett bisarrt beteende.

– Vad stirrar du på? frågar han.
– Ehhh… Jag bara tittar på… hunden!

Sen blir jag insläppt (puh!).
Jag börjar berätta för min dotters kompis mamma. Då skriker hon till, hon ser genom fönstret pojken ta med sig hunden genom att svinga den i en båge genom lufte
Hon säger att pojken har nån diagnos. Han är aldrig elak, alltid snäll med barn.

Och när jag tänker efter så var det ingen retorisk tyken fråga.
Han undrade uppriktigt vad jag stirrade på.
Och jag vågade inte svara uppriktigt:
Dig.

Finns det något som är så underbart som nostalgi? Att drömma sig tillbaka till det som var så fantastiskt. Att plocka de bästa minnena ut kakan och återuppleva dem igen, antingen i tanken eller rent fysiskt. 

I kväll är en sådan kväll. När nostalgin tar sig fysisk form.

Jag var väl tio år. Det var lördagsmorgon. Klockan var sju och jag och min bästis E stod ute på isen i Rosenlundshallen (numera Kinnarps arena) i Jönköping och frös. Redo att starta helgens första träningspass.

Vi åkte konståkning båda två. Började när vi var sex år och fortsatte tills tonårsproblemen och allt kul på gymnasiet kändes viktigare än att klara dubbel flip eller göra en perfekt kombinationspiruett.

I alla fall… Under de där lördagsmornarna kunde det ibland vara svårt att komma igång. Men E hade med sig sin mammas kassettband med Orup och vi improviserade vilt under uppvärmningen till den musik vi tyckte var den bästa i världen.

I kväll spelar Orup på Debaser i Stockholm. Han bjuder på hela sin debutplatta från början till slut.

Och självklart ska jag och E dit!   

… som snart kommer att förklaras av Annika.

Torsdagsmys!

– Varför måste jag vara trevlig? skriker jag.
– Det hör till yrkesrollen, säger Nya Chefen.
– Varför ska jag vara artig mot dem när inte de är artiga mot mig?!
– Vad vill du säga då?
– ”Go **** you self ************!!!” 

Artikeln handlar om en dejtingsajt som ställer krav på utbildning hos sina medlemmar – för att de högutbildade kvinnorna ska slippa ”medelmåttiga män”.

Och för säkerhets skull: det är inte Aftonbladet som driver sajten – eller tycker att det finns medelmåttiga män.

Vid vår skrivbordsö sitter förutom hela Wendela och bok-Cecilia, även Nya Chefen och Bonus-reporten Sara. Nu är Bonus-Sara tillbaka efter några veckors bortavaro. Så här kommer en välkommen tillbaka-intervju:

Du har jobbat här i tio år ungefär va?
– Njaa… det närmar sig nio. I slutet av maj är det jubileum. Fast nio är ju inte som tio.
Men det är mindre förutsägbart att fira nio. Du kanske ska fira?
– När du säger det så! Det är kanske en ledig dag… Hmmm, fredag…
Då kan man ju bli dyngrak.
– Exakt.
Men du, du började på Kropp och hälsa, va?
– Ja, där var jag i fem år.
Och vad hände sen?
– Marica vill få mig att börja jobba på Söndagsbilagan. Jag tyckte ju det var roligt att skriva om alla roliga sexmissbrukare och konstiga människor. Så då jobbade jag på Söndag i kanske tre år innan jag lockades till Bonus.
(Här ropar Pernilla aka Nya Chefen: – Av onda krafter!
Jag: – Jaså av Pernilla!
Sara och Nya Chefen: – Neeej!)
Ja, okej. Där jobbade du ihop med Pernilla då?
– Vi började samma dag.
Du skriver mest om kropp och hälsa?
– Ja, och relationer.
Hur är det då?
– Jättekul, aboslut. Det finns ju inget roligare än att få bra jobb, få dem att gå i lås. Nosa fram något som inte är så skrivet. Och så kanske hitta något roligt case.
Höjdpunkter?
– Ja det var ju det här paret som la ut sina sexbilder på nätet – och glatt ställde upp med namn och bild. Det kommer alla ihåg, det blev löp. Och EMD-sångaren hängde jag ut med sina snarkningar.
Hängde ut?
– Nej, det var väl mest det att jag hade inte trott att det skulle bli löp.
Förutom jobbet då. Jag känner ju till det här med hästarna.
(Drömskt) – Zlatan…
Nu kommer det tyvärr inga initierade frågor för jag är allergisk och vet inget om hästar…
– Men jag har två hästar. Zlatan och Cazcada.
Vad gör du med dem?
– De är tävlingsdressyrhästar. De är lite unga, men storebror, Zlatan, är tänkt att gå stora tävlingar. Och lillasyster ska vi ta föl på. Det ska faktiskt göras snart.
Så hon ska bli av med oskulden?
– Japp, men tyvärr via insemination så jag tror inte hon kommer uppskatta det.
”Vi” – är det du och Dave?
– Nej, jag och min mamma faktiskt. Det är hon som är delägare.
Och Dave då?
– Han är bara finansiär.
Och make, va?
– Sant, det stämmer. Han har den funktionen också.
Och så kommer vi till det här med var ni bor.
– Eskilstuna. Det kan verka exotiskt för dig. Men det är nära hästarna. Och så är det en mysig stad.
Är du uppvuxen där?
– Nej jag är upppvuxen i Strängnäs. Dave är uppvuxen i Newcastle.
Var jobbar han?
– Minst halvtid i Geneve. Och resten i Stockholm. Vid universitetet, han är partikelfysiker.
Men va bra, det var väl det hele.
– Jaha, tack då.
Tack själv!