I dag har det varit en stor dag. Enda sedan jag började på Aftonbladet har jag drömt om att kunna cykla till jobbet. Flera gånger har jag bestämt mig för att nu ska det ske. Men något har alltid kommit i vägen. Dålig väderlek, aktiviteter efter jobbet eller dåligt humör, som har gått bättre ihop med tio minuters trängsel på tunnelbanan än lite frisk luft.

När jag vaknade i morse visste jag plötsligt att nu är det dags!!! Och det var precis som jag hade tänkt mig. Vind i håret och musik i lurarna. Kärlek till livet! (Eller det sista kanske var en smärre överdrift. Jag har inget vidare morgonhumör. Men ändå.)

Nu står min cykel på Arenavägen utanför Aftonbladet och längtar efter mig och jag efter den. Om någon timme ska jag trampa vidare mot solnedgången. Men imorgon parkerar jag den rostfärgade faran på Arenavägen igen!

Rostfärgade faran har gått i arv i generationer. Min gammelmormor Marta var den första ägaren, därefter kom mamma och sedan jag. Tre generationer av kvinnor har förflyttat sig med hjälp av skönheten. Fortfarande glider hon fram genom stan, men ger nu för tiden ifrån sig ett obstinat gnissel vid varje tramp. En gammal hjältinna, som förtjänar en eloge.