Om man bara varit citizen of the US och Globengallerian varit the 51st state, då jäklar hade jag haft ett case:
Wendela versus Röda Näsan.

Röda Näsan sålde mig nämligen en kaffe latte i måndags.
Jag stod vid disken, redo att beställa, när hon uppenbarade sig, i klass med nysande servitrisen i engelska stum-slapstick-kortfilmen Badliv.

Jag backade ett halvt steg, hann tänka att det vore oartigt att rusa därifrån när vi kommit så långt, hon ska ju inte ta i kaffet med händerna, sa:
 – Ehhh… En latte, tack. Åtamed.

Kollegan T stod bredvid med en pastöriserad glass och höll på brisera av skratt.

Sedan fick jag den där jävla latten, kall var den också, så bakterierna dansade väl limbo där inne.

Och hela vägen tillbaka till redaktionen fnittrade T fram det ena mer lugnande än det andra:
– Fan du kommer aldrig komma till jobbet mer!
– Satan vad du har fått svininfluensan!
– Säkert fågelinfluensan också!
– Fan det här är ju som en sämre film!

Allt medan jag höll pappmuggen längre och längre från kroppen.

Men – jag drack upp den!
Hur sjuk är inte jag- eller kommer bli!

Och nu kan jag inte släppa detta.
Igår satt jag här och nös och tänkte på svinis eller fåglis eller nåt.
Det kan också ha varit pollenallergi. Eller polenallergi, som P föreslog.

Idag, på andra dagen efter Röda Näsan-latten, har det uppstått ett munsår.

Jag borde stämma dem. 
Som pellejönsen som stämmer Starbucks för att teet var för varmt.
Fast tvärtom dårå.