Nu finns det ingen återvändo längre. Lina har diskret blickat mot mitt skrivbord i några dagar. Och nu kom Redigerings-Emma och utbrast ett spontant ”Oj” när hon såg mina högar. Jag kallar det kreativt kaos. Andra benämner det röra. Jag ska städa imorgon!!

Vi pratar semester och reseäventyr på lunchen, Annika, Bok-Cecilia och jag i en solig park i utkanten av Slakthusområdets byggbråte. Om svenska skolan i Addis Abeba, tågluffar med hostel som kostade tolv kronor natten och ett London som inte visade sig vara lika enkelt och välkomnande som det varit i en äventyrstörstande nittonårings dröm.

– Jag har aldrig bott utomlands, berättar Cecilia. ”Jag var inne på det där med au-pair efter gymnasiet, men jag kom på andra tankar när min mamma ifrågasatte det lite. ”Vet du vad au-pair är?” frågade hon. Jag trodde ju det var att bo utomlands och bli utbjuden på lite dejter och så. ”Det är att städa och diska och ta ansvar för andras barn”, berättade hon. Så jag åkte aldrig.”

Ja, vattenballonger verkar rätt harmlöst. Även om man släpper dem från nian till femman. Det är bara vatten vi pratar om.

Detta med saker som släppt från höga höjder kom på tal igår under parkhäng i Rålis. Jag och två vänner satt i gräset och resonerade över livet. Plötsligt kretsade väldigt många trutar och duvor runt omkring oss. De gjorde olycksbådande djupdykt nära våra huvudet och M försökte skydda sin stora kalufs med händerna medan hon skrek: ”Har jag fågelbajs i håret nu”.

A berättade då om två båtturen då resenärer hängt över relingen på ett ovanliggande däck och att A:s bekanta på grund av det hade fått stora spår av sjösjuka i skallen. Inget vidare. Verkligen inte!

Så jag har bara en sak att säga när det gäller vattenballongssläpp från nian till femman. ”Det är fritt fram”. Det är ju trots allt bara vatten. Och nu i den här hettan kan det till och med vara skönt att bli lite avsvalkad!   

En fjäril måste varje blogg med självaktning ha. 

Nu har vi varit i leksaksaffären och fyndat: vattenballonger.
Den direkta orsaken var att Stora E igår kväll sa:
– Jag vill ha antingen en ny sparkcykel eller nya ballonger.

Det kan verka märkligt sagt av en tioåring.
Men är inte alls konstigt. Alla ballonger vi ägde och hade har nyligen mött sitt öde som vattenballonger. Så nu behövs det nya i vårt hushåll.

Dessutom tappade Lilla O och kompis M en ballong fylld med vatten inne i huset häromdagen.
Och jag fick typ spelet och körde ut dem. Sen kom Lilla O in och sa ”Mamma, nu är M ledsen på dig.”
Så det var bara att gå ut och göra en pudel. En kungspudel. Med lejonklippning.

Så jag ligger lite på minus, hemmavid. Måste muta mig tillbaka till kärlek.

På lunchen, när Blogghataren och jag släntrade förbi leksaksaffären, gick jag in för att köpa ballonger. Det visade sig finnas särskilda vattenballonger. I förpackningen finns också en nätkasse så de kan frakta runt sina sattyg i grannskapet.
Blogghataren var på shoppinghumör, köpte likadana till sina barn.

Nu grubblar vi på vad som skulle hända om vi fyllde en av ballongerna här på jobbet, gick upp på nian och släppte ned den till femman.

Troligen inte värst mycket.
Ingen lyfter ju ett ögonbryn när Lasse Anrell går omkring med en vuvuzela på redaktionen.

Vi funderade lite över brats i midsomras. Och nu såg jag just att en kompis lagt upp klippet ”I huvudet på en brat” på Facebook. Det är ju nu de stekdansar fram, i sommartider, inför Båstad, Visby och St Tropez. Sommaren är bratsens högsäsong, tydligen.

Hur som, rykten gör gällande att det har blivit förbjudet att spruta champagne inne på krogar och uteställen. Att vaska är det nya svarta. Köpa två flaskor och be bartendern hälla ut den ena. Hej, jag har råd, häll ut ba.

Vaska. Det tyckte vi var jättekul.

– Hyrde ni en bil eller?

– Nej vi hyrde två, vaskade den ena. Rätt ner över kajkanten ba.

Eller

– Kolla, det ligger några räkor på marken.

– Mm, köpte en räksmörgås, vaskade räkorna.

Eller

– Passa dig, jag vaskar dig.

Man kan använda det när som helst, och det gjorde vi. Men är det här sant? Är vaska det nya spruta skumpa? Upplys oss. I studiesyfte, givetvis.

Nu händer det! Jag är på väg ut i verkligheten. De flesta jobb jag gör sker över telefon från skrivbordet på redaktionen. Men inte i dag. Jag ska ut på vift och fysiskt träffa människor! Underbart! Nu sitter jag på tunnelbanan från Globen in till stan och känner mig uppspelt! Hoppas mina intervjuoffer blir lika uppspelta när de träffar mig. Vi ses på Drottninggatan om en stund!

På tunnelbanan

Så här lätt är det att komma in på jobbet:

Först inpasseringskort till garaget.

Sedan ett annat kort plus kod från garaget till själva huset.

Sedan kort och kod i hissen.

Sedan kort och kod in till receptionen.

Sedan kort och kod in till redaktionen.

Åsså, förstås, innan det ett nytt vapen mot inkräktare: kaktusar.

Nu ska vi döpa ett Bellman-lag. Alltså ett sånt där stafettlag som springer 5×5 km ute i bushen en lördag till hösten.
Sånt där som är så roligt långt före – och sen står man där och ska springa sträcka två och väntar på typ Spiderman som ska lämna över pinnen och så håller man på att kräkas av prestationsångest och undrar varför man gör så här mot sig själv.

Nåja. Till ångesten är det långt.

Lagnamn ska vi hitta genast.

Föreslog The Nicknames – eftersom tre av fem löpare heter Nicke i lite olika utföranden och stavningar.

Men – jag och den andra kvinnliga löparen då???

Kanske The Flicknames…?

Hej, jag har varit på Gotland en stund. Men nu är jag här igen.