Huxflux har jag skrivit en artikel (till imorgon) där ordet LIVSPUSSEL ingår. I ett citat. Men jag valde ju att ta med det.

Det ordet har liksom ätit sig in i språket.

På ett sätt är det ett bra ord. Det är ju ett jäkla pusslande, många bitar som ska på plats.

Men många gillar inte ordet.

Varför inte? För att det är SÅ 2006?
Eller för att det känns Filippa Reinfeldt?
Eller kanske låter det för enkelt. Som att det SKA gå att få ihop det, bara man är tillräckligt skärpt och ihärdig.
Ordet antyder ju att det finns en enda riktig lösning, bara man får allt på rätt plats.

Och det är ju en läskig tanke – för alla oss som famlar runt och tycker att vi får liksom ingen ordning på våra liv. Man vill ju gärna se livet som något komplext, som mystik, som villervalla, som något vilt man både försöker tämja och ödmjukt resignerar inför.

Men tänk om det är så. Tänk om det är Ikea. Tänk om det finns ett enda sätt att få ihop hela skiten.

Och att man bara fått för mycket himmel eller hav på sina pusselbitar.

Eller att det saknades en bit i asken. Eller slank med en felaktig bit.

Ett fabriksfel, helt enkelt.

Till vem ringer man då och reklamerar?
Filippa Reinfeldt?

What´s missing? En hushållsnära tjänst? En personlig assistent? En ny hårfärg? Eller något helt annat?