Den 23 december 1999 vid lunchtid satte jag mig på en bänk i Solna centrum. En halv minut senare kommer en trio pensionärer, två ladies och en kraftigt skakande rollatorman.
Tanterna ber mig att resa mig.
Nej, fel, de ber inte. De beordrar mig att flytta på mig.

Och – detta hatar jag mig själv för – jag sneglar på de till synes friska ohöggravida människorna bredvid – och sedan reser jag mig upp och går.

Egentligen borde jag ha sagt:
– Ursäkta men jag ska föda barn imorgon och just nu behöver jag sitta här och vila. Nån annan kan säkert resa sig.
Om dom inte gett sig skulle jag ha sagt:
– Lämna mig ifred, era ligister – eller jag kallar på polis!

Men nähä. Jag lommade iväg. Eller vaggade iväg.

Fast med facit på hand, ungen kom inte ut förrän tre dagar senare. Så pensionärerna gjorde rätt.

Och förresten, jag kanske bara var fet, hur skulle de kunna veta?

Här begicks brottet.