När livet är jobbigt, så där riktigt jävla jobbigt, då måste man vrida tankarna.
Detta pratade vi också om på lunchen idag, innan vi fick mat och började diskutera könsorgan i folkdräkter.
Och min fina kollega berättade om sin vän som sa till henne:

– Men så där funkar det inte. Det står inte nån i kulisserna och tittar på dig och tänker ”japp, nu är hon värd en belöning för att hon slitit hårt och haft det jobbigt”.

Det där tänker jag på ofta. Ingen lovade mig en enda lång barnvagnspromenad och ett hav av caffe latte när jag fick mitt andra barn. Det finns ingen utfästelse att när man gjort sig omaket att klämma ut ett barn så belönas man med ett års bekymmersfritt umgänge med bebis, familj och vänner.
Död, sjukdomar, olycka drabbar faktiskt både fattig och rik, gammal och ung.

Ändå känner man sig sjukt blåst när man blir blåst på något som ingen ändå nånsin lovat.

Är det luthersk moral – att vi ska bli belönade i slutändan? Eller bara ett väldigt positivt tänkande; ”det kommer säkert något bra så småningom”? Någon idé om att det finns en himmelsk rättvisa som ser till att lyckan är lika för alla – bara väldigt ojämnt utsmetad över livet…?

Kanske ändå en tröst. För precis som att det händer riktigt dåliga saker så händer det också riktigt bra saker.

Plötsligt händer det. Ni vet…