Vad vi pratade om på lunchen: alla som är torsk på uppmärksamhet.

Eller rättare sagt, alla som inte är det. Det blev för jobbigt att rabbla upp alla på det här bygget som gör vad som helst för att märkas.

Det började med T. Först hade han inte tid att prata om lunch, sedan när vi var på väg till parken med mat så blev han allergisk. Så då hamnade vi på en parkbänk i betongen.
Och då bara skrönorna rasslade ur hans mun.
Vi andra kippade efter andan och ställde diagnosen torsk på uppmärksamhet.

Sedan kom vi in på alla andra andra uppmärksamhetstorskar.

– Men jag vet en som inte är det, sa T.

– Är inte HAN?!?!? sa jag.

– Han har bara ADHD och alla andra bokstavskombinationer, sa T.

– Ok. Men J är inte så torsk.

– Jo men han vill ju ändå alltid vara med.

– Men X då?

Och så fortsatte det så. Vi hittade slutligen en person som möjligen kan tänka sig att stå lite i skuggan av andra. Det var allt.