Jag hade hört talas om detta med mobilfinger och diagnosticerat mig själv som antingen döende eller drabbad av mobilarm.
Eller faktiskt mobilkropp, halv sådan.

Jag gick till Friskvårdaren.
Allt hon tog i var som fiolsträngar.

– Går det bra? frågade Friskvårdaren medan hon bl a vevade runt min arm.

– Jhhhaahh, svarade jag på flämtande inandning.

Sedan, när jag låg med ansiktet ned i hålet på massagebänken kom det:

– Hur är det med pektelefonen, använder du den mycket?

Jo, det gör jag ju. För mycket. Och bara med pekfingret.

Och hon sa inte ordet men fritt sammanfattat har jag pekmobilkropp.

Det är som mamma sa – fult att peka. I alla fall gör det ont.