Olika redaktioner gör olika saker.

Allt om Stockholm afterworkar på ett city-smart och urbant sätt.

De frejdiga typerna borta på nöjesredaktionen sitter i en skinnsoffa och spelar Green day- Rock band.

Och när 2/3-Wendelaredaktion förfestade i lördags så hände det på en uteservering med utsikt över busstorget i Alvik. (Note to icke-innerstadsmensch: Det ligger väster om Kungsholmen, utanför biltullarna.)

Sedan efterfestade vi halvliggande i en soffa på Imperiet.

– Ni kan ju inte komma från Södermalm! hojtade en kille.

Det hade han ju rätt i. Men det kändes inte som en komplimang.

Ett tag trodde vi att en ytterligare en kollega skulle ansluta till oss.

Men det verkar ha hakat upp sig på vägen.

Det var nåt med vakterna.

Oh, vilket party!

Ordförande bjöd på ett sjudundrande kalas.

Det blev lite som en smygstart på LOVE.

Alla var genialiska och vackra.

Det var så där så att man inte ville att kvällen skulle ta slut.

Och det höll den på att inte göra.

Det ryker och pustar – frustar– från Wendelaredaktionens hörn på Aftonbladet. Det pågår hög tankeverksamhet så här på fredagseftermiddagen! Lina och Helena tänker så det knakar. De sista timmarna innan det är dags för helg…

Vi har tänkt och tänkt. Funderat. Gjort upp storslagna planer. Nästa vecka väntar massor med bra artiklar på sajten. Glöm inte att hålla koll!

Alla tiders, som min faster skulle ha sagt. Bara ben och sommarbuffé på terassen. Titta på Monica! Vad glad hon är.

Det kommer ut fem personer och vecklar ut ett vitt tygtstycke på marken på andra sidan Arenavägen. Precis intill det där spåret där man aldrig sett spåret av något tåg.

Hur tänker dom nu?

Hade det varit sjuttiotal hade dom väl tagit fram en sprayflaska och skrivit KROSSA KAPITALISMEN.

Hade det varit åttiotal hade de smörjt in sig i Hawaiian Tropic och pressat.

Hade det  varit nittiotal hade de reclaimat trottoaren.

Men nu, jag vet inte. Vi får se.

Det är inte lätt att hitta en klassisk badanka.

Au naturel, utan motor, fjärrkontroll, ljus- eller ljudeffekter.

Men till slut, i en förort, fann jag.

Låt gå för att alla hade keps eller hjälm.

Även badankor måste väl få utvecklas.

Det finns alla sorter i vår herres ankdamm.

– Fan va man börjar bli vuxen, säger kollegan och nickar mot glassen.
Det tar ett tag innan jag fattar. Men sen hör jag det klockrena slaget när hammaren träffar huvudet på spiken.

Vi har köpt glass hos Ben & Jerry här nere i gallerian. Det finns New York Super Duper Chunky Funky with Choco Hunky Dory. Och sånt.
Kollegan har valt Vanilla Fudge. Den ”renaste” smaken dom hade.
Eller kanske bara det kortaste namnet?

Och plötsligt minns jag. Triumfglass-kiosken på Avenyn och Himmelsk Röra och Stracciatella och Polka och andra glassiga fantasier.
Och så pappa, han tog – vanilj.

Mamma tog ingenting. Hon hade jobbat i glasskiosk som ung och förätit sig. Eller hade hon verkligen det? Fanns det glasskiosker på den finska bonnalandet på 50-talet?
Det kanske bara var lite vanlig kvinnlig försakelse, ärvd från små karelska pirogbakande tanter.
Som min pyttelilla mormor. Satt i sitt lilla kök på en liten pall och rökte medan vi satt inne i rummet och åt.

Nuförtiden kommer jag på mig själv med att ofta strunta i glassen.
– Vi cyklar till Blomsterlandet och köper glass! ropar jag.
Oj, vad vi cyklar. Sedan köper jag glass till barnen och kanske en pion till mig.
Men ofta får man ju slumpen från sexåringen.

Hos Ben & Jerry frågar jag:
– Har du nån med marschmallows och chokladbitar i?

Amerikanska Cosmo har svaren på frågorna vi inte visste att vi hade.

Jag hade hört talas om detta med mobilfinger och diagnosticerat mig själv som antingen döende eller drabbad av mobilarm.
Eller faktiskt mobilkropp, halv sådan.

Jag gick till Friskvårdaren.
Allt hon tog i var som fiolsträngar.

– Går det bra? frågade Friskvårdaren medan hon bl a vevade runt min arm.

– Jhhhaahh, svarade jag på flämtande inandning.

Sedan, när jag låg med ansiktet ned i hålet på massagebänken kom det:

– Hur är det med pektelefonen, använder du den mycket?

Jo, det gör jag ju. För mycket. Och bara med pekfingret.

Och hon sa inte ordet men fritt sammanfattat har jag pekmobilkropp.

Det är som mamma sa – fult att peka. I alla fall gör det ont.

C till sin nyblivna hustru M: Vi är ombloggade! Kolla här: http://blogg.aftonbladet.se/wendela.

M: Najs. Hur tusan hittade du dit?

C: När jag cyklade hemåt så hör jag nån ropa: Grattis C! Jag stannar min snygga cykel och där står Calle Schulman: ”Grattis till bröllopet”. ”Jaha, hur vet du det?” frågade jag. ”Såg det på wendela-bloggen”, sa han.

—

Och M&C tycker det är roligt och vi, vi bara pyser av stolthet över att Wendelabloggen blivit en plats där man får reda på viktiga saker. Som GRATTIS M&C.

(Och med anlednig av vår nya roll, ALLA ni som läser detta, ett PS: Parkeringsvakter på Arenavägen just nu, 15.03)