Borden i Midsomer 2

Borden i Midsomer

Glad midsommar!

Ännu en jobbvecka är över. Ett maratonloppet, där allt skulle bli färdigt innan midsommar. Pust!!! 

Nu väntar några underbara dagar i Särdal utanför Halmstad…. Med mig på resan är Sparky. Denna underbara vän och  vapendragare som förvandlar regn till solsken fortare än man hinner räknar till två. 

Har sitter hon på tåget och läser naturligtvis en väldigt bra tidning!

Hoppas ni får en fin dag allihopa och tillbringar den med någon ni tycker om!

Kära bloggläsare,

Vi har fått en ny Wendelablogg. Alltså inte en till sån här. Utan en blogg som ligger på avdelningen Wendela.

Det är Pokermamman alias Magdalena In de Betou, 45. Det blir ingen nördig pokerblogg, utan istället en blogg om livet runt omkring. Hur det är att spela poker-VM mot massa cowboyhattar och ha med sig en familj som är som en hel världscupcirkus.

Läs Maja-Stinas intervju med Magdalena här.

Och läs bloggen här.

Det här är inte okej.

Att Nina utnämner seglarskon till sommarens sko nummer ett.

Men hon var inte med i matchen på det hemska 80-talet. Och gick omkring i röda Docksides.

Fast å andra sidan är det väl inte vi som var med på det hemska 80-talet som ska gå omkring i dem heller.

Jag hade omfamnat den ömt och länge – om den bara kom någon gång.
Framtiden.
Här sitter man och klipper och klistrar grejer à la 1999.
Rensar bort radbrytningar, one by one.

Nä, jag hade inte sjasat bort en robot som hade propsat på att göra vissa av dagens arbetsuppgifter.

Och det här fantastiska informationsflödet vi lever i.
Hur kommer det sig då att appen jag laddat ned till Iphonen är lika dålig som Google Translate på att hitta orden jag söker?
Och framför allt: varför hittar jag i princip alltid svaren i ett svenskt-engelskt lexikon, helt tryckt på papper, som står i min bokhylla?
Borde det inte vara lätt att fylla på en app eller Googles översättningstjänst med nya ord?
Hur kan det ändlösa nätet innehålla färre uppslagsord än en gammal bok, inte uppdaterad sedan tryckstart någon gång på 1980-talet?

Nä, kom hit framtiden. Så ska jag krama dig och klia dig i nacken.

Haaaaavet. 

Nä jag ba skoja. 

Det är ett flagnat träbord. 

Det är sånt här som får själen att sjunga.

Högt, falskt och hjärtskärande. 

Vad vi pratade om på lunchen: alla som är torsk på uppmärksamhet.

Eller rättare sagt, alla som inte är det. Det blev för jobbigt att rabbla upp alla på det här bygget som gör vad som helst för att märkas.

Det började med T. Först hade han inte tid att prata om lunch, sedan när vi var på väg till parken med mat så blev han allergisk. Så då hamnade vi på en parkbänk i betongen.
Och då bara skrönorna rasslade ur hans mun.
Vi andra kippade efter andan och ställde diagnosen torsk på uppmärksamhet.

Sedan kom vi in på alla andra andra uppmärksamhetstorskar.

– Men jag vet en som inte är det, sa T.

– Är inte HAN?!?!? sa jag.

– Han har bara ADHD och alla andra bokstavskombinationer, sa T.

– Ok. Men J är inte så torsk.

– Jo men han vill ju ändå alltid vara med.

– Men X då?

Och så fortsatte det så. Vi hittade slutligen en person som möjligen kan tänka sig att stå lite i skuggan av andra. Det var allt.